Det finns ett helvete – att vara ensam.

Det finns ett himmelrike – att kunna vara ensam.

 

Sara, 20 år, två syskon, sambo med mamma och pappa.

Sara blev mobbad som liten i skolan. Då hon skulle börja högstadiet fanns de flesta av skolans mobbare i hennes klass. Mobbningen blev så intensiv så att en dag låste Sara in sig på toaletten i flera timmar tills hon blev hämtad av sina föräldrar. Därpå följde en tids undervisning i hemmet. Efter det fick hon gå på folkhögskola. Idag, flera år senare, bor Sara fortfarande hemma och lever ett ganska isolerat liv, utan några egentliga vänner.

 Ensamhet för mig är tystnad, sorg och brist på sysselsättning. Men om jag har sysselsättning, då jag skapar, vill jag helst ha tyst omkring mig och vara ensam. Då får jag en bättre ro. Och det är en positiv ensamhet. Om jag skapar i grupp har jag en benägenhet att hjälpa de andra istället för att skapa själv.

 Är du mycket ensam?

Jo, jag är ju ensam praktiskt taget alltid, varje dag… med mamma och pappa förstås. Där är ingen annan. Det kan kännas lågt. Jag kan inte riktigt förklara känslan. Syrrorna har ju kompisar och till dem kommer de. Men inte till mig. Ingen kommer till mig. Ingen hör av sig till mig.

 Hur känner du dig då?

Uppgiven och sorgsen. Då går jag in i mitt rum och försöker sysselsätta mig med något.

 Har du inga vänner alls?

Jo, en. Men jag kan inte vara tillsammans med henne för mamma och pappa tycker att hon påverkar mig negativt. Hon är fri, har körkort och får göra i princip precis som hon vill. Ganska tvärtemot så som jag har det. Jag hade alltid kul tillsammans med henne. Vi gjorde saker som jag aldrig gjorde hemma.

 Så dina föräldrar bestämmer vilka du ska umgås med?

Jo, så är det.

 Hur jämför du ensamhet med utanförskap?

Det är mer eller mindre samma sak för min del. Jag tycker jag är utanför. Jag hade problem i skolan och har därför ingen avslutad utbildning och inga betyg. Allt detta för att jag blev mobbad i skolan. För att jag var annorlunda. Jag var en vimsig glad prick. Som ett irriterande bi, tyckte somliga. Jag uppträdde inte som alla andra. Jag gjorde som jag själv ville. Och då jag började i högstadiet så hamnade jag i en klass där alla mina mobbare var samlade i en bunt. Jag fick aldrig vara i fred. Jag stod ut i några månader. Men en dag blev det för mycket så jag låste in mig på toaletten och satt där i några timmar tills mamma och pappa äntligen kom och hämtade mig. De bad rektorn om att han skulle ordna upp min situation genom att flytta mig till en annan klass, en annan skola eller något annat. Det resulterade i att jag fick hemundervisning i några veckor. Och då vi tryckte upp läraren emot väggen för att hon skulle göra något för att jag skulle kunna gå tillbaka till skolan så… ja, jag vet inte vad som hände, men sedan dess har jag inte varit i skolan. Efter ett tag fick jag börja på en folkhögskola för att få grundskolekompetens och betyg. Men jag fick aldrig några betyg. Däremot försvann ensamheten på folkhögskolan. Jag fick många vänner där. Men när jag kom hem igen kom ensamheten tillbaka. Vännerna ifrån folkhögskolan kom ifrån landets alla hörn och återvände dit då skolan var slut. Några har jag kontakt med men vi träffas inte. Vi hörs via telefon eller datorn.

Pratar du med någon om din ensamhet?

Nej det kan jag inte. Mamma och pappa vet ju om att jag har det jäkligt tråkigt, att jag inte har några vänner, att jag sitter hemma…

Men de förbjuder dig att träffa din kompis!

Jo, det är ju tyvärr så att de inte gillar henne. Så, då finner jag mig i det. Jag backar tillbaka för jag vill inte att de ska vara arga på mig.

Hur kan du själv göra något åt din ensamhet?

Det är svårt. Vi bor på landet. Jag har inget körkort. Jag kommer ingenstans själv.

Tycker du att det finns något utvecklande med din ensamhet?

Jo, jag finner en egen ro. Jag kan sitta och pyssla i timmar.

Varje gång jag är tillsammans med andra så hittar jag alltid någon ny grej som jag inte tänkt på förut. Kunskap om hur man ska göra och inte ska göra, hur man ska möta en situation osv. Man kan säga att i och med att jag är så mycket ensam så vet jag inte alltid hur jag ska bete mig ute i vardagen, i samhället. Varje gång jag är ute så träffar jag på något nytt. Jag kan ta några exempel. En gång var jag ute på stan med mamma och mina systrar. Då kom det en kille och när han skulle gå förbi mig så stötte han till mig. När vi sen kom hem och satt och fikade så undrade alla om jag inte hade upptäckt något? Vadå? undrade jag. Han stötte ju på dig! Jag hade inte fattat något alls. En annan gång var jag på ett bardisco med en av mina systrar. Jag dansade loss ordentligt för mig själv och då upptäckte jag plötsligt att det stod två  killar och dansade med mig. Vad gjorde jag då? Jo, jag gick därifrån. Ja, det kan vara om sådana små saker. Skulle jag gå ut idag så skulle jag nog tänka efter om det är någon som står runt omkring mig och tittar.

 Så du menar att du inte tog tillfället i akt?

Ja, man har och får många chanser att bryta ensamheten, genom att t.ex. skaffa en pojkvän eller en ny kompis eller så.

 Längtar du efter en pojkvän?

Lite. Men det är inte hundraprocentigt nödvändigt om jag säger så.

 Tycker du att två är dubbel styrka?

Ja, den ena kan reda ut den andras brister eller kan det som den andra inte kan.

 Jag tycker vi ska arbeta för att bryta ensamheten. Ibland är det inte nyttigt att vara ensam. Jag skulle gärna vilja att mina systrar som är äldre och inte längre bor hemma kunde rädda mig ur min ensamhet. Men det gör de inte. De verkar ha fullt upp med sig själva.

______________________________________

Arvidsjaur som blev Härnösand

(av Ulrika Vargtand)

 Jag hade som sjuttonåring mött min första och då, absolut största kärlek. Han var underbar. Då han rörde mig, smekte min hud, färdades jag långt bort ifrån verkligheten. Jag kunde inte få nog av hans händer, de väckte underbara känslor inom mig. Jag ville bara ha mer och mer och mer ändå. Han var några år äldre och hade egen lägenhet. Jag gick första året på gymnasiet och bodde hemma. Jag ville vara tillsammans med honom ofta och alltid. Mina föräldrar hade konservativa och moraliska reflektioner om vårt förhållande så att sova över hos honom kom på tal men mer än så blev det inte. Mina känslor för honom, för mig själv och hela situationen växte och var mig till slut överväldigande. Jag fick svårt att hantera mig själv och mina känslor. Jag kommer så väl ihåg hur det kändes. Det kändes som om jag långsamt vävde in mig och mina känslor i en kokong. Då mina känslor inte fick möjlighet att leva fritt så valde jag istället att stänga in dem. Jag började hålla mig mer och mer för mig själv, men märkligt nog i andras sällskap. En fullkomlig paradox; jag befann mig alltid i sällskap i skolan eller hemma, men kände mig totalt ensam, ja nästintill isolerad, isolerad i mig själv. Jag kände mig som en flytande öde ö som guppade omkring i en sjö och runtomkring mig var det stränder med städer överfyllda av människor. Jag blev tystare och tystare, kunde inte prata om mitt tillstånd med någon. Ingen hade eller tog sig tid med mig. Det kändes som om jag var ensammast i hela världen. Skolan flöt på och jag flöt runt i den. Vi skulle ha uppsatsskrivning och hade fått några ämnen att välja mellan, ingen friskrivning. Men jag kunde inte komma på att skriva om något annat än om mina känslor i mitt dåvarande tillstånd.

 När sedan uppsatserna skulle delas ut och det blev min tur, sade läraren: ”Ja du Ulrika, du har inte gjort som du blivit tillsagd. Du valde inte något av de ämnen jag hade angivit men, då det var så pass bra skrivet så har du trots allt fått en fyra.” (Betygskalan på den tiden var 1-5 där 5 var bäst). Någonstans undrar jag än idag om han förstod vad som höll på att hända med mig. Några åtgärder vidtog han i alla fall inte.

 Mitt känslotillstånd förvärrades och jag började tänka på att ta livet av mig. Varför? När man är kär för första gången? Då tar man väl inte livet av sig? Jag kunde helt enkelt inte hantera alla de underbara känslor som jag upplevde tillsammans med min kärlek. De slog tillbaka på mig själv och knöt in sig i en allt hårdare knut. Jag bestämde mig för att fly, bort ifrån allt och alla. Jag skrev avskedsbrev till kärleken och mina föräldrar, tog ut alla mina sparpengar, packade en väska och köpte tågbiljett upp till Arvidsjaur. För det verkade ligga vid världens ände. Så var jag på väg, alldeles själv, på egen hand… ingen av mina nära och kära visste var jag var. De kändes skönt men samtidigt sorgligt. Nu skulle jag lämna den här världen.

 Då tåget närmade sig Härnösand tyckte jag att jag var tillräckligt långt ifrån Stockholm och valde därför att hoppa av. Jag hade ingen aning om något i den staden, förutom att en av mammas väninnor bodde där. Och kanske det var därför jag klev av just där. För att det fanns en slags koppling till min vardag och verklighet.

 Jag knallade in i en affär och köpte ett par gummistövlar och en vass morakniv. Med kniven skulle jag skära av mina pulsådrar. Det sättet att dö på var nog det minst smärtsamma, tänkte jag. Sedan tog jag sikte på en skog. Tog mitt pick och pack och promenerade rakt ut i bushen. Jag slog upp mitt tält, packade in mig och mina fåtaliga prylar, och la mig sedan ner för att invänta döden. Kanske inte riktigt ännu, en promenad först, kolla omgivningen… Jag läste några böcker jag hade tagit med och trivdes faktiskt riktigt bra i min ensamhet, långt ifrån människor och civilisationen. Jag sov, läste, promenerade, filosoferade och hämtade omedvetet kraft ifrån moder jord. Jag kommer inte ihåg hur många dagar jag var där men till sist kände jag att mitt jag långsamt men säkert började återkomma. Kokongen började spricka och vore jag en fjäril så började vingarna sakteligen veckla ut sig. Så en dag sade jag till mig själv att:

”Nehej du Ulrika! Du är nog inte färdig för att vandra över till den andra sidan ännu! Dags att åka hem!”

 Min sorgtyngda kokong av ensamhet lämnades upp i Härnösands skogar. Jag tackade moder jord för den kraft hon givit mig i min ensamhet. Så löste jag biljett tillbaka till Stockholm.