Vad är ”normalt”? Vem eller vilka har tagit sig rätten att besluta över det som anses vara normalt?

img_9549

Det här är en artikel som jag hittade på nätet som är författat av journalisten Daniel Bergström och publicerat som ledare i Norrköpings Tidningar 2010-07-28:

“Normer är helt enkelt normalt”

Just nu pågår Pridefestivalen för fulla muggar, vilket gör att det talas mer än vanligt om normer. Ett av de främsta politiska modeorden för dagen, liksom en hörnsten i HBT-rörelsen, är ”normkritik”. Normer ska skärskådas, utmanas och – framför allt – brytas ner. Det är i synnerhet den förhatliga så kallade heteronormen som befinner sig i skottgluggen. Detta ger anledning till att reflektera lite över ämnet. Vad är en norm till exempel? Och är normer alltid dåliga?

En norm är en regel, ett rättesnöre eller en uppfattning om vad som är normalt. Så långt allt väl. ”Du ska inte dräpa”, det sjätte budet, är till exempel en norm i form av en handlingsregel. En ganska rimlig sådan också. Andra rimliga normer finns i brottsbalken. Det finns många andra normer, skrivna och oskrivna. Dels sådana som liksom de ovan är handlingsregler (ha inte armbågarna på bordet!) och dels sådana som bara är förhandsantaganden om hur saker är beskaffade. Att personbilar tankas med bensin eller, här är jag böjd att hålla med genusvetenskapen, att människor är heterosexuella.

Klart är i vart fall att normer inte i sig själv är dåliga. Faktum är att normer i högsta grad är nödvändiga. All civilisation bygger på normer. Nu är det ingen som föreslår att förbudet mot mord ska avskaffas, men poängen är att man kan problematisera det ständiga talet om att ”bryta normer” (en uttalad målsättning för Pride). De flesta normer finns till av en anledning. Visst kan man tänka sig dåliga normer. Men dåliga normer bekämpas med goda normer, inte med normlöshet. Det ständiga ifrågasättandet (för ifrågasättandets egen skull) som odlas i normkritikens spår riskerar att cementera en kultur där den enda sanningen är att allting flyter och att det inte finns något objektivt rätt eller fel. Även värdefulla moraliska och samhälleliga normer riskerar då att brytas ner. Vad gäller heteronormen är stormanloppet mot den missriktat raseri. Att kräva att man slutar utgå från att människor är heterosexuella, som DO Katri Linna gör på DN Debatt i måndags, är att kämpa mot väderkvarnar.

Vi utgår från att människor vi träffar på gatan talar svenska. Det är ett naturligt mänskligt beteende som innebär att vi generaliserar för att förenkla för oss själva. Men det innebär inte att vi för den skull ringaktar engelsmän eller tyskar som vi skulle råka stöta på. Likadant med HBT-personer. Man kommer inte ifrån att det finns ett majoritetssamhälle, och då är det rationellt att som norm utgå från att människor är heterosexuella, såvida inget annat visas. Samhället måste helt enkelt av praktiska skäl delvis ordnas efter majoriteten. Detta utesluter naturligtvis inte tolerans och respekt mot de som avviker från normen. Att avvika behöver inte vara dåligt. Heteronormativitet är dock naturligt – och ofrånkomligt. Visst kan normer omprövas och ifrågasättas, men att anfalla normer som fenomen är en väg ut i öknen. Tanken att normer är nödvändiga, och i grunden något bra, borde försvaras.”

Mina egna tankar och ord:

Vi måste ständigt ifrågasätta rådande normer!

Jaaaa…tänker jag när jag läser. Ledaren är förvisso 6 år gammal men representerar åsikter som, vågar jag påstå, de flesta sympatiserar med…fortfarande år 2016. Att det skulle likställas med att kämpa mot väderkvarnar à la don Quijote (en roman som skrevs av Miguel Cervantes i början av 1600-talet!!!) att kräva att man slutar utgå ifrån att alla är heterosexuella gör mig fullkomligt mörkrädd. Varför ha en norm som utgår ifrån en individs sexualitet över huvudtaget? Vem har med att göra någon annans sexualitet? Vem anser sig ha rätt att överhuvudtaget ha en åsikt om vem som älskar vem? Skäms på den individen i sådana fall. Kärleken har inga gränser och den som ännu inte insett det bör anmäla sig till en utbildning i villkorslös kärlek. Jag välkomnar alla som är intresserade att ta kontakt med mig då jag är verksam som kärlekscoach. Jag sätter stort fokus på självkärleken då den är en förutsättning för att du ska kunna vara i ett villkorslöst kärleksförhållande tillsammans med någon annan. Och den kärleken bryr sig inte om vilka genitalier föremålet för kärleken är född med. Så, om vi istället skulle se varandra som sexuella varelser och bortse ifrån tilläggen hetero/homo/bi/trans/pan…allt du kan tänka dig, var hamnar vi då? Kanske och förhoppningsvis i ett mindre värderade/dömande tillstånd. Kanske i ett mer tillåtande tillstånd? Hur tror du att det skulle kännas?

Daniel liknar anfallet mot rådande normer som fenomen som en “väg ut i öknen”. Ehhhh??? Känslan av bakåtsträveri infinner sig inom mig och jag känner att jag behöver reagera, för min egen del, för mina barns del och för alla mina medmänniskors del. För är det någonting som begränsar många, de allra flesta så är det just rådande normer. Allt det som anses vara “normalt i majoritet för majoriteten”; killar går “normalt” inte i kjolar eller klänning, de sminkar sig inte. Älskar de att sy kläder och är de för “mjuka”, det vill säga feminina, så klassas de som bögar. Tjejer som struntar i att sminka sig, som går i byxor med häng och huvtröjor, mekar med bilar och spelar fotboll är för maskulina och definitivt flator. För att bara ta ett litet exempel. Och i det här fallet handlar det enbart om vilka kläder någon kan ha på sig, valet av en sysselsättning och vips är hens sexuella läggning klassificerad. Fördomar som bygger på rådande normer som leder till dömande och värderande. Till vilken nytta då? Till vilken glädje och sammanhållning då? Min åsikt är att rådande normer ständigt behöver ifrågasättas! De som inte faller inom ramen, de som vägrar inarrangera sig, de som absolut inte tillåter någon annan att placera hen i boxen “normal” anses av många vara smått eller totalt galen/avvikare/konstig/knäpp/skum/dum/….listan kan göras lång. Men om du gluttar tillbaka i historien som kommer du se i facit att de individer som banade nya vägar inom vetenskap, filosofi, konst… i ALLT!!! ansågs av andra under sin livstid, vara TOTALT GALNA!!! Så, mina vänner, med den kunskapen och erfarenheten skulle vi snabbt kunna konstatera att vi behöver mer galenskap, fler normbrytande galningar! Men jag skulle vilja gå ett steg längre. Jag skulle vilja att vi är mer tillåtande beträffande våra medmänniskor. Att vi möter varandra med öppna hjärtan och sinnen utan några som helst fördomar, inget dömande och inga värderingar som skvalpar runt därinne. Att vi vågar möta varandra som vi ÄR, inte som någon annan tycker att vi borde/ska vara. Att du vågar vara den du är fullt ut när du älskar dig själv villkorslöst. Den dag vi alla gör det så kommer det inte behövas några normer och regler, lagar och förordningar. Då kommer vi förstå att allt du gör mot någon annan gör du mot dig själv. Och alla vill vi vara i den villkorslösa kärleken…och det är ingen utopi. Det är en verklighet som du väljer att vara medskapare till. Så varför inte börja med dig själv, just nu i denna stund. Du kommer att sprida dig som ringarna på vattnet.

img_0550

Annonser