Solitude – En bok om ensamhet kap 3

Solitude - kap 3

 Hellre ensam än i dåligt sällskap

Fred, 55 år, sambo.

Fred har vuxit upp som det enda barnet i en familj. Hans föräldrar arbetade mycket under hans uppväxt vilket innebar att Fred tillbringade många timmar ensam i hemmet på kvällarna och även under helgerna. För Fred är ensamheten odelat positiv. Han är konstnär och väljer alltid att skapa i ensamhet.

Ensamhet är en positiv sak för mig, en kreativ form att utvecklas i. Jag väljer att gå in i ensamheten då jag skapar, målar och gör film. Jag vill inte ha folk omkring mig då. Då vill jag göra vad jag vill och då vill jag vara ensam. Jag kan bli rätt aggressiv på vissa människor som hänger på som jag inte vill ska hänga på. Jag känner lycka i ensamheten och kan se verkligheten i vitögat runt omkring mig. Det har alltid varit så. Ända sedan jag var barn. Då var jag mycket ensam. Pappa och mamma arbetade till sent på kvällarna vilket innebar att jag var mycket ensam hemma då jag inte har några syskon. Visst hade jag kamrater som ville leka med mig men jag valde själv när det passade mig. Fotboll var inget för mig, däremot schack.

Ser du dig som en ensam människa redan ifrån födseln?

Inte som en ensam människa, det är något jag valt redan som liten. Jag har världens finaste barndom, i den finns inget för mig olyckligt.

Hur jämför du ensamhet med utanförskap?

Ensamhet är ett positivt ord för mig. Utanförskap är nog ett negativt ord för många andra. För de som känner sig utanför samhället. Utanförskap har jag aldrig själv känt att jag haft men andra kanske tycker jag står utanför då jag väljer att inte umgås med dem, då jag väljer bort dem. Många tycker att jag är lite annorlunda och därmed kanske de tycker att jag befinner mig i ett utanförskap. Jag hör rykten som mest grundar sig på avundsjuka och svartsjuka beträffande mina målningar, filmer och att jag de facto är framgångsrik. Ja, det är väl den svenska avundsjukan som spelar in.

Tycker du om människor?

Nej. Jag tycker inte om att befinna mig i sociala sammanhang, då tröttnar jag. Som t.ex. om jag ska gå ut på en middag. Jag tröttnar på att sitta och höra dessa människor prata.

Du har ju ingen aning om vad de kommer att prata om?

Jo, det vet jag. Det beror på vilka dessa människor är. Det är roligare att umgås i konstnärskretsar. Men i normala ”svenssonförhållanden” är det samtal om politik, fastighetsskatt o.s.v.

Vad tycker du om för slags samtal?

Knäppa samtal som man har med konstnärer.

Är du lite knäpp?

Ja, men jag är också världens snällaste människa. När folk tittar på mina animerade filmer och långfilmsprojekt så tror de att jag är livsfarlig, en massmördare. Det manus jag skriver nu är benhårt, stenhårt – en attack mot samhället!

Tycker du om att de tror och tycker att du är knäpp och livsfarlig?

Ja, jag vill vara knäpp men inte livsfarlig. Jag är ju som sagt en snäll person. Jag skulle knappt kunna slå ihjäl en mygga. Jaga möss och ladda musfällor klarar jag nästan inte av. Men det är nödvändigt ute på landet.

Lever du ensam?

Jag har en sambo sedan 30 år tillbaka. Men jag söker min ensamhet och jobbar mest och bäst på natten. Då sover hela min omgivning och jag kan bli redigt förbannad om telefonen ringer då!

Varifrån får du din inspiration till ditt skapande?

Inspirationen sitter i kroppen. Jag har en enorm, outhärdlig kraft!

Vad tycker du om uttrycket ”ensam är stark”?

Bra! Att vara ensam är en sorts frihet.

Tror du människan är ett flockdjur?

Flockdjur har ofta otäcka instinkter, att skydda varandra, att slå ihjäl varandra o.s.v. Det tror jag inte mycket på. Jag tror vi är uppfostrade till att inte vara flockdjur.

Tror du att du skulle kunna leva ensam på en öde ö?

Det är jag för gammal för. Hade jag varit trettio år yngre tror jag det hade varit roligt!

Mäster Olofsgården

Jag var väldigt känslig som barn. Och är det fortfarande. Kanske jag föddes med ett övermått av känslor? Där fanns känslor som jag som liten inte kunde förstå, och de var omedelbara. Min omgivning kunde varken förstå eller hantera vissa av mina ”känsloutbrott”. Jag kommer såväl ihåg en gång, jag kan ha varit fem år. Min mamma hade lämnat mig på dagis. När dörren stängdes bakom henne så sköljdes en stor våg av övergivenhet över mig. Jag kände mig så enormt ledsen och olycklig. Jag ville springa efter henne men blev tillbakahållen. Någon av fröknarna ställde mig i ett fönster för att jag skulle kunna se henne där nere på torget. Det jag såg var hennes ryggtavla. Det gjorde mig bara ännu mer ledsen. Jag grät och skrek. Alla förskolans fröknar engagerade sig i att försöka trösta mig. Jag slet mig från en av dem och sög mig fast i en dörrpost. Hon försökte lirka bort mina fingrar men då skrek jag ännu högre, jag fullkomligt vrålade ut min övergivenhet och saknad. Till slut vågade ingen ta i mig. Jag kommer ihåg en röst: ”Låt henne bara vara ifred. Det går nog över”. Barnen ryggade ifrån mig, tittade storögt, förvånat och avvaktande på mig och mitt häftiga utbrott. Det är ändå märkligt hur jag, så här långt efteråt, kommer ihåg vissa detaljer. Jag minns bl.a. en pojke som hade klättrat upp i ett fönster och som stod och tittade på mig, stel som en pinne, med stora ledsna ögon. Till slut så fullkomligen rann jag ner längs med dörrposten av ren utmattning. Det kändes som om jag löstes upp och försvann i intet. Trots att det fanns så många barn och vuxna runt omkring mig kände jag mig som den allra ensammaste flickan i hela världen.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s