För att finna den goda ensamheten

behöver du vara sams med dig själv och

göra dig av med rädslan för att ha tråkigt.

Torsten, 52 år, sambo, två barn.

Torstens föräldrar skildes när han var ett år. Då hans mor hade svårt för att ensam klara av honom samt hans två syskon placerades Torsten på ett barnhem under två veckor. Denna tid på barnhemmet har Torsten som vuxen bearbetat terapeutiskt genom sitt minne. Han har kunnat förstå, fått sin förklaring till och insikt i sin känsla av ensamhet och övergivenhet som ibland infinner sig hos honom. I samma minne finns även upplevelser av ljus och en kontakt med andligheten.

 Jag skulle nog vilja skilja på två typer av ensamhet; dels det lilla barnets, jag själv som barn, och den vuxnes ensamhet. Den vuxnes ensamhet ägnar sig åt kompensationer på olika sätt och är inte närvarande. Jag själv går, som vuxen, in i någon slags fiktion i vilken jag har olika överlevnadsstrategier för att kunna ta mig igenom mina ensamhetsperioder. Men när det lilla barnet inom mig kommer i kontakt med tidigare, tydliga, icke så lustfyllda minnen av ensamhet så förstår jag hur de format mitt nuvarande liv. Då jag var ett år vistades jag under två veckor på ett barnhem och under min bearbetning av detta minne som vuxen öppnades en avgrund – en upplevelse av mig själv som död. Den sorgen och den förlusten som det lilla barnet kände då kommer ibland upp inom mig. Men jag har också tidiga minnen av ljus som jag tror var min räddning på något sätt. Jag kan idag ur ett vuxenperspektiv uppleva att jag då fick kontakt med en andlighet. Jag har tidiga minnen av solnedgångar och ljusfenomen som ger mig tröst. Så trots att jag som liten befann mig i ett totalt mörker fick jag förnimma ett trösterikt ljus. Och det gör att jag idag inte känner någon som helst dödsångest. Jag har ju redan dött en gång, som liten.

 Sätter du likhetstecken mellan ensamhet och död?

Ja, det är just det jag vill komma till. Jag tror att vi människor är som djur, flockdjur. Tittar man på många naturfolk så är en av deras bestraffningsmetoder att utesluta en medlem ur flocken genom att osynliggöra den. Personen ifråga får ingen uppmärksamhet, ingen tittar på den, ingen pratar med den, ingen ställer fram mat, trots att personen finns kvar i byn. Personen blir utfrusen. Det får oftast till följd att personen går därifrån, ut i skogen och så småningom dör. Det är liknande symptom som vi kan se ute i vårt samhälle idag; barn som far illa, som inte blir sedda. Det är en form av död eller att närma sig döden. För när vi människor mår som bäst är det alltid i ett sammanhang, tillsammans med andra. Vi blir definierade. Vi blir tilldelade en roll eller tar oss en roll. Har vi inget sammanhang blir det svårt.

Är ensamheten något negativt för dig?

Ja, men det är flera saker. Det grundläggande behovet som barnet har, att känna gemenskap och att bli sedd, är fundamentalt. Men ur ett vuxenperspektiv kan ensamheten vara reflekterande; att man tar avstånd ifrån något för att samla ihop sig för att finna sin kreativitet eller få distans till något man håller på med. Eller distans till världen runt omkring mig för att kunna finna en inre kraft. Eller komma i kontakt med andligheten. Då kan ensamheten vara en tillgång. Det är nyttigt för vuxna människor att uppleva ensamheten, då är man grundtryggad. Jag tror inte på barnet i ensamhet. Där är jag biologisk. Barnet behöver sina föräldrar och behöver befinna sig i ett sammanhang för att på så sätt bli grundad, bli trygg. Barnet behöver kärlek och närhet. Som vuxen kan man däremot ta ”ett andligt språng”. Jag själv brottas fortfarande med det här. Jag är inte klar med mitt lilla barn ännu. Men det jag upplever ju äldre jag blir är att det finns så mycket kärlek. Det finns så många som vill hjälpa mig. Jag är inte ensam på samma sätt som det lilla barnet. Jag har det här ljuset. Det finns något större. En större kärlek som ger mig näring.

 Finns kärleken inom dig eller kommer den utifrån?

Det vet jag inte. Jag tror att man är en del av det hela… och någonstans är det ingen skillnad, gränserna upphör. Jag tror att samtidigt som man kommer i kontakt med något stort inom sig själv så går det ihop. Hur det sker har jag ingen aning om och det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag får hopp. Så ensamhet för mig nu är att jag känner mycket hopp och tillförsikt. Det finns en framtid. Det såg jag inte som liten. Då såg jag bara mörker.

 Andligheten och ensamheten, kommer de och går eller väljer du själv när de får komma till dig?

Det vet jag inte. Å ena sidan tror jag att man är mycket biologisk. Mycket är kemi – om man ätit, sovit, relationer man lever i, om man jobbar eller inte osv. Allt är inkluderat och påverkar hur man mår. Så jag kan tänka mig att det skapar förutsättningar för att uppleva ensamhet. Känner man sig åsidosatt, känner man sig icke sedd och känner man sig icke bekräftad så är det lättare att komma i kontakt med ensamheten, d.v.s. den negativa ensamheten. Men jag har ett behov av att vara ensam i den bemärkelsen att distansera mig ifrån andra för att hitta mig själv och det är för mig en positiv ensamhet. Men vad skulle hända om jag skulle tvingas leva i ett kollektiv dygnet runt i flera år utan att kunna ”smita” och utan att kunna välja ensamheten? Jag skulle tvingas till konfrontationer och hamna i konflikter. Men min sanna personlighet skulle komma fram. Jag skulle inte kunna gömma mig. Jag skulle bli tvungen att visa alla mina sidor och vara sann. I vårt individualistiska samhälle gömmer vi oss. Vi visar bara upp oss vid de tillfällen då vi är utsövda, känner oss vackra o.s.v. Men hur är det att tvingas ut att handla när du inte känner dig vacker? Då händer något. Då kanske du visar din personlighet, hela ditt register. Om du provocerar ensamheten så tvingas du visa alla dina sidor inkluderat dina skuggor. Och det är kanske nyttigt. Framför allt för din omgivning.

 Hur förhåller du dig till uttrycket ensam är stark?

I positiv bemärkelse är det en person som vågat friställa sig kollektivet och som bildligt talat tvingats gå igenom en mörk skog. En person som har mött sina spöken och skådat sina skuggor, som överlevt och som kommer ut som en stark individ som vet vad den vill och står för. I negativ bemärkelse är det en person som frångår den kollektiva gemenskapen av en anledning som kan bero på t.ex. rädsla, social obegåvning, som har svårt att knyta och hålla kontakter eller svårt att känna tillit. Det här beror ju helt och hållet på vem du är och hur ditt liv ser ut. Medicinen är olika för olika slags människor. För min egen del tror jag att jag ska variera mig. Ibland ska jag konfrontera ensamheten men i rimliga doser. Ibland ska jag ingå i ett kollektivt sammanhang. Men jag har nog en tendens att fly och välja den för stunden enklaste vägen.

 Hur tycker du att vi som kollektiv ska förhålla oss till ensamheten?

Det finns ju en mening med kollektivet. Det finns lagar och värderingar som knyter ihop oss och som är till gagn för de flesta. Många säger att vi lever i ett av de bästa samhällen men hur kommer det sig att så många gamlingar dör i ensamhet? Vi tar inte tillräckligt mycket hand om varandra, varken våra barn eller våra äldre som många gånger hamnar i ofrivillig ensamhet.

 Ensam är stark men två är dubbel styrka. Håller du med om det?

Ibland är det bra att någon tar för sig och driver på för den goda sakens skull, (sedan kan det alltid diskuteras vad som är bra eller inte). Det är inte helt självklart att den kollektiva styrningsmekanismen alltid är den bästa. Jag tror man ska variera. Man måste vara öppen. Man kan också säga att två kan vara dubbelt så svaga eller två galningar blir dubbelt så tokigt!

 Skulle du kunna leva som Robinson Crusoe?

Jag skulle nog inte lägga mig ned och dö. Jag skulle försöka överleva.

Men tidigare i intervjun så jämställde du ensamheten med döden.

Det var för det lilla barnet som inte är trygg i grunden. Jag har nog kompenserat den frånvaron av grundtrygghet och hittat ett filter. Jag upplever inte längre samma typ av ensamhet idag som jag gjorde som liten. Som vuxen har jag mer samhörighet och tillit till det stora skeendet, det andliga perspektivet. Jag skulle nog finna mig tillrätta ensam på ön; prata med fåglarna och fiska så länge det gick. Kanske det skulle flyta iland en annan person som jag kunde samtala med. Gudarna skulle kanske skicka mig en sjöjungfru!

 I TRYGGHET

(av Ulrika Vargtand)

 Då, när tristessen slår sina klor i dig

och för dig bort till ensamheten

så börjar du spela teater.

Du bygger upp en scen,

regisserar dig en roll för att väcka beundran.

Allt i din iver efter bekräftelse.

Bekräftelse för vaddå?

 Sjunk djupare in i dig själv.

Känn din närvaro.

Sök ditt varande och bekräfta dig själv.

Där, i ditt innersta rum är kärleken som ljusast.