Ljud, ljud, festliga ljud…. festliga surranden…ett brakande skratt…ett tjutande…ett bullrande…vackra, kärleksfulla ord som smeker luften i den vida salen…ord om saknad…ord om tillhörighet…om tacksamhet att ha blivit emottagen utan krav…ord i kärlek och i humor…ännu mer bullrande skratt!! oj!!! …Vem är det som talar???… Känner att jag måste tacka, tacka för det kärleksflimmer som fortfarande hänger kvar i luften! Följer kärleksslingan och slänger mig om halsen på en enorm kvinna…hon är varm och mjuk…hon blir lite förvirrad av min kram och mina komplimanger…Jajaja…tacktack…

En kontakt… känner dragning…känner energi…känner att jag vill utforska…min nyfikenhet är väckt! Vad är det här? Vem är det här?… Vill närma mig. Gör närmanden… möts av något nervöst, osäkert… precis som om hon tror att jag leker med henne… hon viftar o skrattar… bullrar… viftar iväg mig och bjuder samtidigt in… känner att jag vill komma in… vill att hon ska öppna sig…forcerar, lockar, drar, smeker, begär…känner ett stigande begär…vill vara tillsammans med henne…vill dela något med henne…vad??? Vet inte, vet bara att jag vill något…till slut ger hon med sig…med ett märkligt vekt motstånd som egentligen inte finns där, det är bara något hon uttrycker, säger, men det klingar falskt…hon vill lika mycket som jag!… Skönt, så skönt, ett möte i något nytt men som ändå känns så hemma, som om det alltid varit så. Skratt, skönt befriande skratt…känner att jag vill ge av mitt allt…vill välkomna henne in i min värld av drömmar, känslor – in i min kärleksvärld…och hon tackar ja men ett sååå försiktigt ja…precis som om hon tror att jag luras, lockar in henne i en fälla, hon värjer sig, vill… men vill inte…känslorna tar över. Hon tror mig inte! Hon litar inte på mig! Jag ger henne min kärlek restriktionslöst, utan krav – ger henne det utrymme hon behöver, den tid hon önskar… och hon svarar med sin kärlek som blir starkare för var gång vi ses. Min kärlek växer…vår kärlek växer…vi reser in i ett kärleksland och upptäcker tillsammans ett otroligt vackert landskap…suger nektar…ger och tar…utbyter i ett ömsesidigt flöde som ökar i styrka och bredd…du min musa…jag din musa…vårt kreativa flöde ökar på varsitt håll men ändå tillsammans…känslan att tillhöra något större gör sig påmind oftare, oftare…den stora gemensamma kärleken som inte har några gränser…som bara fyller på sin skapelse och gör den än vackrare, större och intensivare. Finns det något slut? Tror inte det…Vet att det inte finns något slut…det är bara våra egna tankar som ser till att det blir ett slut…Kärleken lever alltid vidare…oavsett…den finns alltid där…oavsett…kärleken är gränslös…oavsett…Älskar!