Mary – min adopterade dinosaurie

Mary heter hon. Mary…Jag har ”adopterat” fina Mary som extramormor till mina barn, och till mig själv såklart, som extramamma. Vi bor i samma lilla by, Bispbergshyttan, strax utanför Säter i södra Dalarna. Då barnen var nyfödda promenerade jag mycket runt i byn, på vägarna, i skogen, överallt… spatserade stolt med mina båda små telningar i vagnen. Ofta valde jag vägen förbi Marys hus. En dag stannade jag och erbjöd min hjälp i hennes trädgårdsarbete. Redan då var hon ”gammal”, ledbruten av många års reumatism vilket tydligt avtecknade sig i hennes båda knotiga händer. Så började vår varma vänskap som hållit i sig, fortfarande gör och som växer för varje möte. Den är lika gammal i år räknat som åldern på mina båda barn, 11. Mary är född och uppvuxen här i bygden; Stora Skedvi. Och man säger inte Skedvi utan det uttalas Skäve. Här pratades det förr i tiden det sk skävemålet. Och det behärskar Mary. Hon har suttit i en grupp i vilken det har tecknats ned ord som bara finns i skävemålet och som skickats in för bevaring/arkivering i Uppsala, så att vi vet, för vi glömmer, visst glömmer vi.

Jag älskar att lyssna på hennes historier ur svunnen tid. Historier om människorna som bodde i stugorna häromkring, vad de gjorde; dispyter, skvaller, tokerier, kärlekar, om precis allt som hände här..då. För Mary kommer ihåg och många är hennes historier. Under en lunch i julas frågade Mary om jag visste vad ”prevetet” betydde?

– Ingen aaaning! svarade jag.

Och det visste inte heller min språkintresserade och begåvade biologiska mamma som var med,

– Dasset, sa hon. Förr i tiden sa vi att vi skulle gå ut på prevetet!

Hahahaha… måste kolla! Och dååå är det ju fantastiskt med dagens infoteknik i våra små, behändiga datoriserade mobiler. Vips, googlade prevetet: privet, prevet, från franskans privé, som betyder privat! Så försvenskades ordet till prevetet; dasset! Kul! Lärt mig något nytt.. o nyttigt…igen!!! Vi serverades varmrökt lax som Mary värmde upp i ugnen. Så när hon stod där vid spisen, rörandes runt i och skramlandes med allsköns kastruller sa hon att vi kunde ta av ”honom” på spisen.

– Av ”honom”?? frågade jag.

– Jaaa, laxen! svarade Mary.

– Och hur vet du att det är en han då?? Det kan ju lika gärna vara en hon, sa jag.

– Nehe du, laxen är alltid han.

– Jaha, och vad är gäddan då? frågade jag.

– Det är hon, svarade Mary, alltid hon.

– Ahaaa!! Och sillen?

– Hon!

– Strömmingen?

– Han! Och siklöjan är hon.

– Okay. Intressant! Så vissa fisksorter är rakt genomgående hon och andra han. Hur kommer det sig? Att du använder femininum och maskulinum på substantiv och som grupp? Det är inte riktig svenska, som jag fått lära mig i skolan. Så gör man i de latinska språken men vi är ett germanskt språk. Du ska väl använda neutrum och reale.

– Det bara är så, svarade Mary, sötvattensfiskarna är oftast han eller hon. Hur det är med saltvattensfiskarna vet jag inte riktigt.

– Finns där fler substantiv som är hon eller han, som grupp då? frågade jag.

– Jaaadå: gröten=han, mjölken=hon, kaffekokaren=han, cykeln=han, kärran=hon, sparken=han, soffan och sängen är självklart hon, diskbänken är han!!! Men spisen=den, bordet=det, braxen, ålen och flundran=den.

– Lustigt!

– Ja och så pratade vi alla här förut, på skävemål. Men nu är det väl bara jag, gamla människa, kvar som gör det. Alla mina vänner har dött.

– Jamen, då får du skaffa nya, utropade jag glatt! Som jag, mina barn, min exman, min fosterdotter, vi är ju dina vänner! Ja du får skaffa fler nya vänner helt enkelt!

– Jaaa, sa Mary, visst, jag vet flera som sitter ensamma, men de är så mycket yngre än jag! De är ju bara sjuttio år. Vad ska de med en gamling som jag till??

– Jaaa, klämmer jag in, det är väl du och fåglarna som överlevt genom tiderna och som står närmast dinosaurierna.

Mary går på: De tror väl jag är knäpp om jag skulle ringa upp. Att jag vill något.

– Nehe då, svarade jag. Jag tror att de skulle bli otroligt glada om du ringde och bjöd in dem. Gör det! Ni, kan ju ha det hur kul som helst! En dag hos dig, nästa dag hos någon annan, så turas ni om. Ni kan ju träffas varje dag!

– Neeee, det tror jag inte de vill!!

– Men varför inte??? Du vill ju! De är väl som du! Sitter och hoppas på att någon annan ska ta initiativet, ringa upp och bjuda in. Gör det du Mary! Ring!

– Jaaa, jag kanske ska göra det, säger hon och det glimmar till i hennes ögon. Nej förresten, då tror de att jag vill något…

– Åhhhhh, Ring! Jag kan ringa och bjuda in. Om inte du gjort det till nästa gång vi ses så gör jag det. Jag kan bjuda hem hela bunten till mig! Du vill ju inte sitta här ensam.

– Nej det vill jag inte.

– Dåså!

Puss o kram och tack för fikat med ”dammsugarna”, vi ses snart igen. På vägen hem möter jag en pensionerad kvinna boendes i byn på promenad med sin dotter. Jag frågar om hon tittar in hos Mary någon gång.

– Nej, svarar hon, det vill hon väl inte???

– Joooo, svarar jag! Det vill hon väldigt gärna! Titta in när ni går förbi.

Undrar just om hon tittade in och slog sig i slang med härligt pigga mormor Mary som nyss fyllt 90 år? Åhhh, så många som sitter ensamma där hemmavid och önskar sällskap. Snälla lyft på luren och ring! Den som svarar kommer bli glad, sååå glad. Eller knacka bara på dörren! Bjud in dig själv!

Träffas! Umgås! För det är det som är livet!

Min fina mormor Mary – 90 år