I fullkomlig, ärlig och villkorslös kärlek till ditt eget jag

och andra är du aldrig och alltid ensam,

du är tillfreds, i nåd, i harmoni

och i obegränsad frihet!

(av Ulrika Vargtand)

 ____________________________________________

Förord

Att vara ensam eller vara i ensamhet – vad väcker det för känslor? Är dom positiva eller negativa? Måste känslor värderas? Dessvärre tenderar vi människor att värdera känslolägen som bra eller dåliga. I den tid vi lever nu är lycka högt skattad. Alla ska vara lyckliga – snudd på euforiska. Känslolägen däremellan är också rätt okay. Men hur ställer vi oss gentemot aggressivitet, ledsamhet och sorg? Dessa känslor är det många som har svårt att hantera, både hos sig själva och hos andra. Vanliga reaktioner brukar vara rädsla och handlingsförlamning. Men förbannade blir vi ju alla då och då! Nog har väl både du och jag fällt en tår i sorg eller saknad över en svunnen kärlek eller en bortgången vän. Vari ligger svårigheten att möta och hantera detta? Livet blir så mycket lättare om vi vågar acceptera andras och vårt eget unika och genuina känslocentrum utan rädsla. Och våga möta ensamheten utan rädsla.

 Är ensamhet en känsla eller ett tillstånd? Om det är ett tillstånd så väljs det av fler och fler eftersom antalet singelhushåll i Sverige växer i antal. Visste ni att Sverige toppar statistiken över antalet singelhushåll per capita i Europa? Vad säger det oss om ensamhet? Är den självvald eller påtvingad?

 Min nyfikenhet har alltid drivit mitt nav och nu kände jag mig manad att söka svar på alla mina frågor beträffande ensamhet. Jag bestämde mig för att intervjua ett antal personer mellan 13 och 90 år för att på så sätt ta reda på deras uppfattning om, upplevelse av, förhållning till och känslor inför ensamheten. Det visade sig vara ett ämne som de flesta sällan eller aldrig tidigare berört i samtal med nära och kära. De intervjuade berättade om olika varianter av ensamhet; kopplad till en händelse som efterlämnade honom eller henne i sorg, isolering eller i en påtvingad ensamhet eller rent utav i ett utanförskap. Många ansåg ensamheten vara behövlig och/eller nödvändig för att bl.a. hämta energi, landa i sig själv, ladda batterierna och för att få tänka en tanke till slut.

Det här är ingen vetenskaplig studie utan bygger enbart på min egen genuina nyfikenhet på människor; deras sätt att vara, tänka på och förhålla sig till sig själva och sin omgivning.

Ensamhet är spännande;

Ljuvlig som självvald! Förödande som påtvingad!

   ________________________________________________________

Det finns vägar så smala

att man måste gå dem ensam.

________________________________________________________

Ett ljus i ensamheten

Vad kan passa bättre än att ensam åka till en stuga och skriva en bok om ensamhet? Jag har fått låna en liten avsides belägen stuga på Nordkoster av en kär väninna. Jag har aldrig tidigare varit där. Västkusten är en outforskad landremsa för mig, fram till nu. Nordkoster visar sig vara en gudomlig plats på detta klot. Jag blir fullkomligen bergtagen av klippornas vackra formationer, färger, mönster och strukturer. Konstverken avbyter varandra för varje steg jag tar. Dofterna virvlar runt omkring mig. En sådan skönhet naturen skänker mig. Jag får frid i sinnet, harmonin landar i mitt bröst, kärleken sprids ifrån mitt hjärta. Vilken fullkomlig nåd att jag hamnade just här, på Nordkoster. Tack, tack och tack att jag fick komma hit.

Rösterna ifrån diktafonen blir till ett klapper på datorns tangenter, som blir till ord på min skärm. Jag skriver ut intervjuerna och börjar så på min bok om ensamhet.

På mors dag ringer jag först min mor och sedan min svärmor. Det är svärfar som svarar. Jag undrar hur det är. Ja, efter omständigheterna så… svarar han. Vilka omständigheter? undrar jag. Svärfar berättar att svärmor dött två dagar tidigare. De fick uppleva 55 år tillsammans. Svärfar är nu ensam. Jag försöker fråga hur han mår och hur det känns. Jag tror inte han hunnit landa ordentligt i sin nya situation. Jag berättar om min bok. Vi talar en stund om ensamhet. Han berättar om alla sina kamrater som har dött. Han har inte många vänner kvar i livet. Jag säger att han gärna får komma och bo hos oss efter begravningen. Men han vill stanna kvar då det kommer en hel del släktingar till sommarstugan. Det är bra. Då är han inte ensam. Han är 82 år. Hans livskamrat har just dött. Han är ensam nu.

Jag tänder ett ljus för svärmor. Hon virvlar runt i mina tankar och jag minns… 

_______________________________________________________________________________

Ma Solitude – Min ensamhet

(”Min ensamhet” – fri översättning av Marie-Jeanne Provost & Sten Ramberg ifrån den franska sången ”Ma Solitude”, skriven av sångaren/poeten Georges Moustaki.)

Jag har så ofta sovit med min ensamhet

att vi nästan blivit vänner, en ljuvlig vana.

Hon lämnar mig aldrig ensam. Hon är trogen som en skugga.

Hon har följt mig överallt till världens alla hörn.

Nej, jag är aldrig ensam med min ensamhet

När hon ligger mitt i min säng, tar hon all plats.

Och vi tillbringar långa nätter nära varandra.

Jag vet inte riktigt vart denna kärlek skall leda oss.

Skall jag åtrå henne eller avstå.

Nej jag är aldrig ensam med min ensamhet.

Genom henne har jag förstått mycket, men också fällt många tårar.

Om jag någon gång förskjutit henne, har hon alltid ändå funnits där.

Och om jag föredragit kärleken hos någon annan,

kommer hon likväl alltid, intill mina sista dagar, stå vid min sida.

Nej, jag är aldrig ensam med min ensamhet.

Nej jag är aldrig ensam med min ensamhet.