Ett ljus i ensamheten

Vad kan passa bättre än att ensam åka till en stuga och skriva en bok om ensamhet? Jag har fått låna en liten avsides belägen stuga på Nordkoster av en kär väninna. Jag har aldrig tidigare varit där. Västkusten är en outforskad landremsa för mig, fram till nu. Nordkoster visar sig vara en gudomlig plats på detta klot. Jag blir fullkomligen bergtagen av klippornas vackra formationer, färger, mönster och strukturer. Konstverken avbyter varandra för varje steg jag tar. Dofterna virvlar runt omkring mig. En sådan skönhet naturen skänker mig. Jag får frid i sinnet, harmonin landar i mitt bröst, kärleken sprids ifrån mitt hjärta. Vilken fullkomlig nåd att jag hamnade just här, på Nordkoster. Tack, tack och tack att jag fick komma hit.

Rösterna ifrån diktafonen blir till ett klapper på datorns tangenter, som blir till ord på min skärm. Jag skriver ut intervjuerna och börjar så på min bok om ensamhet.

På mors dag ringer jag först min mor och sedan min svärmor. Det är svärfar som svarar. Jag undrar hur det är. Ja, efter omständigheterna så… svarar han. Vilka omständigheter? undrar jag. Svärfar berättar att svärmor dött två dagar tidigare. De fick uppleva 55 år tillsammans. Svärfar är nu ensam. Jag försöker fråga hur han mår och hur det känns. Jag tror inte han hunnit landa ordentligt i sin nya situation. Jag berättar om min bok. Vi talar en stund om ensamhet. Han berättar om alla sina kamrater som har dött. Han har inte många vänner kvar i livet. Jag säger att han gärna får komma och bo hos oss efter begravningen. Men han vill stanna kvar då det kommer en hel del släktingar till sommarstugan. Det är bra. Då är han inte ensam. Han är 82 år. Hans livskamrat har just dött. Han är ensam nu.

Jag tänder ett ljus för svärmor. Hon virvlar runt i mina tankar och jag minns… 

Ma Solitude – Min ensamhet

(”Min ensamhet” – fri översättning av Marie-Jeanne Provost & Sten Ramberg ifrån den franska sången ”Ma Solitude”, skriven av sångaren/poeten Georges Moustaki.)

 Jag har så ofta sovit med min ensamhet

att vi nästan blivit vänner, en ljuvlig vana.

Hon lämnar mig aldrig ensam. Hon är trogen som en skugga.

Hon har följt mig överallt till världens alla hörn.

Nej, jag är aldrig ensam med min ensamhet

När hon ligger mitt i min säng, tar hon all plats.

Och vi tillbringar långa nätter nära varandra.

Jag vet inte riktigt vart denna kärlek skall leda oss.

Skall jag åtrå henne eller avstå.

Nej jag är aldrig ensam med min ensamhet.

Genom henne har jag förstått mycket, men också fällt många tårar.

Om jag någon gång förskjutit henne, har hon alltid ändå funnits där.

Och om jag föredragit kärleken hos någon annan,

kommer hon likväl alltid, intill mina sista dagar, stå vid min sida.

Nej, jag är aldrig ensam med min ensamhet.

Nej jag är aldrig ensam med min ensamhet.

Luna, 45 år, singel.

Luna är en livfull kvinna med ett skarpt intellekt, ett vibrerande känsloliv och en hög integritet. Hennes mor har berättat för Luna att hon godkände och valde modern fullt ut först vid två, tre års ålder. Luna släpper inte in vem som helst i sitt liv och hon sållar omsorgsfullt sina vänner. Hon har levt i olika förhållanden, bl.a. i ett under åtta år. En av förklaringarna till varför det tog slut är enligt Luna, att hon gav honom för mycket frihet vilket han tolkade som att inte vara bekräftad och behövd. Luna har gjort ett aktivt val i sitt liv; att leva ensam. Hon älskar ensamheten, hon får idéer och skapar mer kraftfullt i den.

Ensamhet för mig är inget negativt ord. Jag har levt större delen av mitt liv ensam och gör det fortfarande. Det är något som jag valt själv. Ensamheten är något som jag absolut inte skulle kunna vara utan. Jag tycker det är skönt. Jag har ett stort behov av att få vara ensam. Om jag är tillsammans med andra människor så kan jag ibland känna att: ”Nu måste jag bara gå här ifrån!” Jag kan ta ett exempel. På min senaste resa befann jag mig på en ö med en vän som har många vänner där. Jag blev presenterad för alla hans vänner. Vi stod och pratade, så drabbades jag av: ”huschhhh”, huvudet, sinnet, jag bara gled därifrån. Jag tyckte det var ointressant. Det känns sååå ointressant för mig att lägga ned energi på ett samtal eller på en människa som inte intresserar mig. Det intresserar mig mer att få gå hem och läsa en bok, bara sitta i stillhet eller lyssna på musik. När jag känner så, då säger jag att: ”Nu tror jag att jag ska gå hem!” Jag står inte kvar och anstränger mig. Det gjorde jag tidigare men inte nu längre. Det kräver mycket av mig att ständigt vara ibland andra människor. Jag är inte gjord för det. Jag är inte skapad för en tät kontakt med andra hela tiden. Periodvis, absolut, jag skulle inte klara mig utan mina vänner, kontakter, män och andra knasbollar som jag varit tillsammans med. Men jag tycker ensamheten är skön. Vid några få tillfällen på senare år har jag vid några korta stunder upplevt att: ”Nu är jag ensam och det känns väldigt ensamt!” Men de stunderna har varit få och övergående.

Hur har ensamheten känts under de få stunderna?

Det har varit en känsla av övergivenhet. Känslan har nog infunnit sig just då för att jag känt mig maktlös och att jag just då, i den stunden, skulle vilja ha någon att tala med, som var här. Det handlar inte om ett tillfälle då jag känner att jag måste ta upp telefonen och göra något aktivt. Det är känslan av att ha någon här, fysiskt. Jag kan säga någonting eller jag kan låta bli att säga någonting.

Du anser dig inte vara född till en kollektiv person?

Nej och det kan min mor intyga. Jag är född sådan. Jag står inte med öppna armar mot var och en som kommer i min väg. Min mor har berättat för mig att då jag var liten, två eller tre år, jag minns inte, så hade jag vid ett tillfälle stått och tittat på henne, vänt mig mot henne och sedan kramat om hennes ben. Det var vid det tillfället jag valde henne. Det kände hon rent känslo-mässigt. Då, och först då, var hon okay för mig. När hon berättade det så kan jag förstå, fastän jag inte kommer ihåg, att det stämmer. Det finns en resonansbotten i mig. Så har det fortsatt. Jag tror jag har ärvt det av min far, som är död sedan flera år. Det var inget vi pratade om men jag märkte att han var sådan. Jag kunde känna igen det och för mig var det inget konstigt.

Skapar du bättre eller sämre i ensamhet?

Bättre, definitivt! Jag skapar bättre i stunder av ensamhet då jag kan avskärma mig rent fysiskt. Jag har också upptäckt att perioderna mellan mina förhållanden har varit de mest kreativa, idérika och kraftfulla. Det är ofta då som jag tar ett steg in till något annat. Jag känner mig ofta splittrad då jag är tillsammans med någon. Jag får känslan av att jag måste anstränga mig väldigt för att kunna engagera mig i alla delar av mitt liv. Jag får svårt att bara vara.

Pratar du någon gång med andra om ensamhet?

Ja, ibland har jag berört det som t ex då jag samtalar med mina tjejkompisar om relationer; Hur är det att leva i en relation? Vad händer när man väljer att bilda familj? Hur känns det när barnen växer upp? Hur känns det när barnen lämnar hemmet? Hur känns den ensamheten? Hur känns ensamheten utan sin partner och kanske känslan av ensamhet tillsammans med sin partner?  Jag har vänner som lever i relationer och vänner som avslutat relationer, skilt sig och som lever ensamma. Somliga trivs med det och andra har otroligt svårt för att hantera sin ensamhet. Det är knappt att de kan vistas ensamma i sina lägenheter utan att bli lite nojiga. De vill hitta på saker hela tiden för att fylla igen hålet av ensamhet; gå på bio, utställningar, teater, fika, äta middag, festa mm. Och för mig som är tvärtom, som gärna och nästa alltid väljer att vara ensam kan jag bli tvungen att svara att: ”Nej, det passar inte mig just nu, gärna en annan gång.” Jag kommer ihåg ett tillfälle då en väninna reagerade med att känna sig bortvald av mig. Hon vet att jag är väldigt noga med att sålla vänner, jag sovrar. Jag svarar inte alla gånger i telefon då den ringer. Jag väljer vilka jag talar med osv. Jag svarade henne att hon inte alls var bortvald men att jag själv väljer när det är ett bra tillfälle att vara tillsammans för annars blir det inte bra för någon av oss.

Jag får själv ofta frågan: ”Är du inte rädd att bli ensam?” Men jag är ju ensam! Vad mer ska jag bli rädd för? Jag tror att i slutet av dagen är vi alla ensamma på ett eller annat sätt. Vi är aldrig i symbios med någon annan. Jag tror att i ett rent universellt perspektiv är vi alla delar av varandra i vilken ingen separation finns, den skapar vi själva. Min bror är likadan som jag. Han har också ett behov av att åka ut till någon lite kobbe och bara sitta. I hans fall har det tydligt påverkat hans förhållande. Hans flickvänner har haft svårt att hantera det då de tror att han inte är intresserad, att de inte är omtyckta. De känner sig bortvalda. Men det handlar bara om att han ger dem samma frihet som han ger sig själv. Så fungerar även jag. Men det kan vara svårt. Den man som jag levde tillsammans med i åtta år sa då vi separerade: ”Åh, om du någon enda gång hade bett mig stanna hemma en kväll när jag skulle gå ut med mina kompisar. Men det hände aldrig.” Jag tänkte att om han ville träffa Hasse, Peter, o Göran o allt vad de hette, så är det något han valt för det är något han vill. Inte älskar han mig mindre för det. Varsågod. Ha en skön kväll hemma eller gör något annat. Och det där tyckte han var svårt, fick jag senare veta. Han hade velat att jag bad honom stanna hemma. Men mitt bevis på min kärlek till honom var att han kunde göra det han valde att göra. Så olika kan det vara.

Kan det bero på att vi normaliseras så snabbt in i det här tvåsamhetstänkandet?

Det gör vi. Jag har tänkt på det. Personligen känner jag inte någon djup skräck för att bli lämnad ensam. Jag tror det beror på att jag och min bror är uppfostrade med upplevelsen av att vi aldrig kommer att bli lämnade av våra föräldrar.

Men handlar det inte också mycket om behovet av bekräftelse genom någon annan?

Enormt mycket, tror jag. Och har man inte behovet av bekräftelse så kan man lätt bli lite hotfull i mångas ögon. Vi växer ju upp och fostras till att ”jag lever genom bekräftelse”. Bara det att få ett leende tillbaka när man ler, att man får höra att man är duktig då man gör si eller så – att man får höra att det är bra. Uteblir bekräftelsen hos den man valt som sin livspartner är det lätt att tro att man inte är behövd. Så bekräftelse står nog för att man är behövd, kanske mer än älskad? För många ligger begreppen behövd och älskad väldigt nära varandra för att det ”fäster dig på jorden” på något vis. Och det finns ju inte mycket som man inte behöver ifrågasätta om man är tillräckligt behövd. Till slut har du ingen tid för dig själv. Många kvinnor säger att de ska ta tid för sig själva men en av de största rädslor vi har (läste jag i någon artikel) är inte känslan av hur små, ynkliga och ensamma vi kan vara, utan skräcken för hur stora vi är och hur mycket vi kan åstadkomma om vi tar oss friheten till att göra det. Så vi stannar i det här att ”ingen vill ha mig… nu ska jag göra det eller det… och sedan då barnen är utflugna, då ska jag…” osv. Skaffar du barn och djur så får du ju uppleva en kärlek som är väldigt djup och nästan inte ifrågasatt. Barn älskar sina föräldrar och föräldrar älskar sina barn. Så är det bara. Säger du något annat, då är du ute i blåsväder. Saken får inte ifrågasättas. Det är självklart att så ska man tycka!

Känner du någon gång att du kan utgöra ett hot mot kvinnor som valt att leva i tvåsamhet? Eller att de känner avund mot ditt sätt att leva ensam?

Ja, både hot och avund. Och då tror jag inte att de är avundsjuka på mig som person utan mer på företeelsen. Alla annorlunda liv kan ju verka störande om du själv valt att leva ett traditionellt liv. Det är ju i princip samma sak som om några väljer att separera i en vänskapskrets. Då rubbas cirklarna lite grann hos många andra därför att man kanske kommer närmare sina egna frågeställningar beträffande sitt eget förhållande osv. Så visst, jag kan utgöra ett slags hot. Eller kanske vara som en liten tändsticka under funderingar över ditt eget liv. Jag lägger ingen värdering i det. Ensamma människor som t ex jag, som i korta stunder kan längta efter en partner, ett barn med en man som kanske förhållandevis är trogen, efter rutiner osv. Men jag kan säga att det är väldigt korta stunder. Jag har gjort ett aktivt val. Och det sa min kloka, kloka mor då jag separerade ifrån X: ”Vad du än gör så gör ett aktivt val. Bestäm dig för att du vill ha det på det här sättet så att du senare i livet kan tänka tillbaka och inte känna att: Oj…så här blev det!” Utan att jag faktiskt fattade beslutet att jag vill leva ensam, utan att skaffa egna barn.

Jag vet att en mycket nära och betydelsefull vän till dig dog för några år sedan. Kan du beskriva den känsla av ensamhet du upplevde då?

Det är en ensamhet som i början var fylld av tomhet. Inte alls lik den vardagliga livsensamheten som är fylld av en massa andra saker. Det var första gången som en nära vän till mig dog. Men han var också en mycket, mycket speciell vän. Vi hade känt varandra i tjugo år. Vår vänskap intensifierades väldigt under de senaste åren då vi även arbetade ihop i ett projekt. Så när han dog så stod vår vänskap praktiskt taget som högst. Den var som bäst. Och vi hade funnit vår egen gemensamma vänskap som faktiskt bara var vår och inte initierad av någon annan. Han var makalös på många olika sätt och det märktes kanske än mer då han försvann. Det var mycket som föll ihop. Det var nog därför som jag inte lyckades slutföra projektet. Luften gick ur mig.

Känns det som om han övergav dig?

Nej, så känns det inte. Vi visste båda att han skulle dö. Och vi visste kanske också ungefär när. Under en period under många år hade han laddat in i mig och i mitt företag en massa kunskaper och på slutet blev det än mer intensivt. Han sa till mig att han inte kunde ha en aktiv roll längre. Att han kunde stödja och stötta mig men att jag var tvungen att skriva. Att jag skulle göra min läxa. Och idag tänker jag att nu har jag gjort min skrivning. Och det hjälpte mig mycket i nästa steg. Jag tänker på honom ofta, t.ex. när jag ska fatta beslut: Hur hade han resonerat? Hur hade vårt samtal sett ut? Nej, jag upplever inte att han övergav mig. Nej, jag känner mig inte sviken. Jag kände en enorm, gränslös sorg då han dog. Det var en förändring som skedde inom mig som jag aldrig tidigare kunnat föreställa mig. En känslo-mässig förändring som jag kanske alltid kommer att leva med. Han var en av de få som jag kunde arbeta med så nära. Vi hade fått igång en otrolig rulle, hade många arbeten på väg in och det hade sett annorlunda ut för mig om han fortsatt leva. Vi hade kunnat skapa en jättefin verksamhet. Där kan jag uppleva att en del av mig stängdes av för jag kunde inte se framför mig hur jag skulle kunna hitta ett liknande samarbete med någon annan. Jag försökte på en arbetsplats men luften gick ur mig totalt, yrkesmässigt. Mina minnen av honom har inte stängts eller slutits utan tvärtom så är det något jag har tillgång till. Han är väldigt levande. Han känns som en röst som talar till mig och jag gläds åt allt vi hann med tillsammans.

Tror du på uttrycket att ”ensam är stark”?

Ja det gör jag. Men jag tror inte det hänger på om du är ensam eller inte. Det beror på vad du menar med stark och vad man vill åstadkomma. Jag upplever mig både som stark och svag. Ibland lite oberoende av om jag är ensam eller får hjälp av andra. Det är lite som att inte äta choklad för att man får finnar. Alltså, jag får finnar oavsett om jag äter choklad eller inte. Det har inte med chokladen att göra. Så, jag vet inte. För mig är det lite olika. Periodvis känner jag mig mer stark, som i bemärkelsen ensam. Periodvis känner jag mig starkare när jag upplever stöd och närhet av andra. Och det behovet är än mer uttalat idag än vad det var tidigare och jag söker det mer aktivt än tidigare.

Det är två parallella handlingar; att du söker ensamheten samtidigt som du söker stöd?

Ja, jag söker åt båda hållen tydligare nu än vad jag gjorde tidigare. Jag kan nu till skillnad mot tidigare sitta ensam en kväll och så kan jag känna att: ”Nej du, nu är det inte bra att vara ensam.” Jag kan ringa min mor eller en kompis och säga: ”Nu vill jag inte sitta här ensam och titta på fyra väggar för då blir jag galen för att det snurrar för mycket i huvudet!” Medan jag tidigare kanske hade lagt locket på, grinat, spelat opera och tänkt att det blir bättre imorgon.

Hur tycker du att vi som mänskligt kollektiv förhåller oss till ensamhet?

Ja, nu har ju jag befunnit mig till stor del i den latinska världen och för dem blir ju sättet vi lever på fullständigt obegripligt. Och det tycker jag är intressant. För dem är det konstigt att man inte känner sin närmsta granne och att man inte är omgiven av folk hela tiden. Att leva och bo ensam i en lägenhet, inte vara tillsammans med någon, inte ha någon fast partner, att inte föda barn som kvinna är för dem jättemärkligt och jättemystiskt! Jag upplever det som om vi, i Sverige, förhåller oss till ensamheten med ett skräckblandat motstånd; att det inte är bra, att det ska undvikas och att man blir olycklig. Men så behöver det absolut inte vara. Inte ens då man blir gammal och verkligen ensam. Då vänner dör omkring dig. Vi laddar ordet ensamhet. Det finns ett slags stigma i ordet som jag tycker inte stämmer överens med verkligheten. Vi sitter alla i vår egen ”pöl”. Mer eller mindre.

Jag tycker att när det gäller ensamheten, och allt i övrigt, så förändras det över tid. Jag anser att vi har en benägenhet att se mycket hugget i sten; man väljer det ena eller andra, man väljer ett jobb, en familj och så äääär det! Du kan vara ensam fastän du lever tillsammans med någon, fastän du lever med hundra människor, fastän du har dina barn, dina kaniner, allt runt omkring dig. Och du kan känna en oerhörd gemenskap då du sitter ensam hemma i din lägenhet. Jag tror som sagt inte på den fysiska separationen. Jag tror inte du kan dela dig ifrån andra människor eller ifrån andra organismer för allting hänger ihop. Det är bara ett ord: ”ensamhet”. Vi lever ensamma, vi lever i gemenskap, så pågår det. Man åker in i det, man åker ur det och jaaa, det är inte värre än så. That’s life!