Dikter 2008

PÅ FLYKT

Jag färdas i ilfart över skallrande, heta sandöknar,

genom stickigt, knastriga stäppmarker,

genom fuktiga, ekande, grönskande regnskogar,

över berg och dalar, skog, hav och sjöar, till världens ände.

Där var isande kallt. Allt var klätt i vitt.

Så fick jag äntligen träffa isdamen.

Hon granskade mig från topp till tå, ett flertal gånger.

Hon svepte in mig i sin andedräkt.

Jag blev till is.

Hon knäppte till mig med sina fingrar.

Jag föll till marken…

splittrades till miljontals små kristaller.

Du plockade upp dem och lade mig i din ficka.

Nu ligger jag som perfekt slipade diamanter,

i tusentals, i ett mörkt kassaskåp, som i en trygg livmoder.

Snart ska jag åter födas…

för allra sista gången.

SÅ SJÄLVKLART

Dina sköna ord landade mjukt i min kropp.

De lade sig som en slöja runt mitt hjärta.

Tydlig var din närvaro.

Trots att tusen mil skilde oss.

Lika tydlig var frånvaron av tid de stunder vi förenades.

 Som när dubbla speglar slår mot varandra ser jag mitt inre i dig,

känner jag ditt inre inom mig.

Vi går ut och in i varandra som två kroppar samtidigt är som en.

 Mina drömmar är din verklighet och precis tvärtom.

 ÄLSKAR

Våra själar väljer samma toner.

Din längtan drar i mig.

Mitt skratt omfamnar dig.

Din melankoli landar hos mig.

Min hunger mättar du.

Din vilsenhet söker min.

Min galenskap hetsar dig.

Din vishet väcker mig.

Min kärlek skrämmer dig.

Från tidigare liv kommer vi

och möts här igen.

Du, min tvillingsjäl.

Våra andar, ur samma ande,

älskar varandra.

EROTISKT UTBROTT

Åhh, ljuvliga vulva! Likt ett berg höjer du dig, smyckad med mossa.

 I dina fina sammetslena veck döljer sig årtusendes hemligheter.

Rum av viskande röster lockar till böljande rörelser.

Välkomnar dig in i våtmarkernas djungel.

 En smäktande dans försätter i extatisk trance.

En resa ut i ingenmansland. Långt bortom berg och dalar.

 Inget ljus, alls inget mörker.

Instinktens magiska sug. Väcker en slumrande lust.

En hetta, som rinnande lava.

Exploderar som ur en vulkan!

DJUPT DÄRINNE

Hennes tankar virvlar över till mig.

Jag kan svaret innan jag ställt frågan.

Förnimmer hennes känslors konturer, djupt, djupt därinne.

Hon materialiserar sitt liv. Ser praktiskt på alla göromål.

Ambitiöst, duktigt arbetar hon sig igenom dagen.

Och nästa dag och nästa och nästa…

Hon har inte tid. Hon tar sig inte tid att lära känna sig själv.

Vågar inte se in i sitt mörker. Vågar inte känna sitt vackra ljus.

Rädslan att bli övergiven driver henne ifrån sig själv.

Jag kan henne. Vet henne väl. Sååå väl.

Men hemligheten når jag inte. Den ruvar på sig själv.

Djupt, djupt därinne.

Ibland flyter den förbi. Lämnar en snabb skuggbild.

Men stannar inte tillräckligt länge.

Jag känner smaken. Bittersött.

Jag har försökt sticka hål på henne för att den ska hinna ut.

Men hålet går ihop så fort stickan gjort sitt.

Jag har försökt skrämma henne till vansinnighetens stup.

Men där nitar hon sig fast. Vägrar med stolthet.

Stoltheten håller mig kvar.

Men hemligheten lockar mig inte lika tydligt.

Inte längre…

GRÖNA STENAR

Under en del av evigheten har hon förberett sig efter konstartens fria form,

i frånvaron av definitiva regler, trots att hon aldrig blivit initierad i sitt sökande.

 Minutiöst noggrant har hon låtit det växa sig starkt, steg för steg, livstid följt på livstid.

Aldrig har där funnits någon tvekan. Motgångar har hon vänt till medgångar.

Det fula har hon förvandlat till det vackraste av vackert.

 Ibland har själva kärnan snuddat vid henne men den har inte tillåtit sig stanna kvar tillräckligt länge.

Varför vet hon inte. Hon kan inte veta. Omöjligt att hon kan veta.

 Känslan och längtan driver henne vidare i ett sökande värt att trotsa allt som det inte hör samman med.

Modet och styrkan växer i samma takt som kärnan närmar sig allt oftare och tätare.

Så stiger hon äntligen in i sårets kammare. 

Med saknadens befriande tårar sköljs hennes själ ren, 

ögonen klarnar och hjärtat öppnar sig i samma stund som hon får ta emot kärlekens gröna stenar.

BERÄTTAREN

Du kan mina stigar. Rör dig vant i mitt landskap.

Du älskar de spännande upptäcktsresorna i min djupa grottas alla virvlande tunnlar.

Du letar dig fram till hemliga rum i vilka du får till dig magiska, hisnande, kraftfulla berättelser.

Du möter dig själv ifrån tidigare liv i mig.

Genom olika gestalter återuppväcker du känslor som du trodde inte fanns.

Du häpnar över dig själv och märker att du befinner dig i en ny verklighet, som en ny individ.

ONÖDIGT SLIT!

Mycket vill ha mer. Mer vill ha mest. Och mycket mer ändå.

 Trälarnas trälar sliter med brinnande ögon och blodiga händer.

Deras hålögda barn hjälper lydigt till.

Minsta mikroskopiska guldspån sopas undergivet upp av krumma ryggar

och läggs i den överfulla kistan som står sist i rad.

 Höj tempot! Dånar det ifrån högtalarna.

De feta fingrarna vrider sig girigt runt varandra.

Klappar smackande den slappa, ständigt hungriga isterbuken.

Manar ytterligare på sina trälar!

Lockar med höjda avlöningar. Som uteblir.

Platsen i mörker.

Där frihetens port har låsts och där nyckeln består av diamanter.

Där villfarelser gör sig gällande.

Där den påpackade tron på att ”arbeit macht frei” är det som gäller.

Där tröttheten är en ständig följeslagare som gör att ifrågasättandet uteblir.

 

TERRORISTEN

Den lilla mannen har fått en stor roll.

Han fyller inte riktigt ut den skräddarsydda kostymen.

Från maktens korridorer vrålar han tillsammans

med de andra bredbringade, förkrympta hjärnorna att:

ont ska med ont fördrivas!

Tupparna sprätter frenetiskt bland oskyldiga frön.

Sparkar upp blytunga moln som slår läger.

Belägras.

Söner slits från modersbrösten, i pliktens namn.

Fostras upp av svarta gestalter vars frontallober ruttnat bort.

För fredens skull ska jordskorpan rensas från terrorister!

Terroristerna ska sprängas upp i partiklar.

Förintas.

Först när det är gjort, kan vi börja leva.

Leva ett anständigt liv.

Slagorden haglar från glasrutor, skärmar och papper.

Indoktrinerar, manipulerar.

Uppmanar till förljugenhet och utrotning.

Han får inte nog, den lille mannen.

Fullt upptagen med att spela sin roll väl, slits fler söner från modersbröst.

Hatet rullar som en våg av lava över land efter land.

Gränser suddas ut för vad anständighet vill säga.

De vitklädda, ständigt sysselsatta med att sätta ihop

förvridna kroppsdelar förnekas utrustning.

Det struntar den lilla mannen heligt i.

Säger sig sova gott om natten.

Kvinnan sliter sitt hår, river sitt ansikte, flår sig själv.

Förtvivlad över den femte sonens styckning.

De är ju så många, svarar den lille mannen.

Terrorister alltså!

Det här är bara början…!

VIA DOLOROSA

Halt och lytt. Släpar han sitt lemlästade ben efter sig

som hålls kvar av kroppen tack vare två envisa senor

och en outtröttlig muskel.

 Han stannar till.

Svetten strilar från hans panna, ned i hans ögon.

Saltet svider.

Han blinkar upp mot den obarmhärtigt heta solen

som får luften att vemodigt dallra.

 Benet ger ifrån sig ett illasinnat hånskratt.

Efterverkningens rörelse skapar kramper.

Benet spottar och fräser, säger att han är en riktig ynkrygg.

Han uppför sig inte alls så som det anstår en tapper, äkta soldat.

Han svarar på utbrottet med en sorgsen, förorättad blick.

Benet återgäldar med en skickligt välriktad,

blodig loska som fastnar på den ena kinden.

 Tungt suckande fortsätter han den ökentorra vägen fram.

Följer blodspåren efter en kvinna.

Jämsides henne lyckas han få fram ett av smärta förvridet leende.

Hon rycker till. Tittar upp med svarta, skrämda ögon.

Hennes mage är uppsprättad. Inälvor trängs ut genom hålet.

Hjärtat hänger och slänger som en klockpendel.

Fram och tillbaka, fram och tillbaka….

Fortare och fortare.

Ett sista andetag, sedan rinner hon ned i en pöl som snabbt sugs upp

av den törstiga jorden.

 Förundrad står han kvar och stirrar på den torra fläcken.

Ytterligare ett liv. Så lätt till spillo.

  

SEGERTÅG

Så där kan man väl inte säga!

Så där kan man absolut inte göra!

Framför allt, så där kan man inte se ut!

Det fria valets gudinna har tagit semester.

Ligger väl som bäst och solar på en strand.

Eller tar sig ett svalkande, välgörande bad.

Kanske sömnigt slappar i en hängmatta?

Inte alls! Hon är på segertåg i vida världen.

Från land, genom land, till land styr hon stegen.

Stannar till för en pratstund här och där

när hon känner sig välkommen.

Hon lyser i sin ständiga närvaro.

Ställer inga frågor.

Lyssnar uppmärksamt, manar till eftertanke.

Efterlämnar grönskande, blommande ängar.

Väldoft och välmående.

SHAMANRESAN

Trumman slår, vinden viner. Mannen vid trumman är ute i tiden.

Han färdas i rymden långt bortom tiden. Han söker ett budskap att bringa i tiden.

Vem var vad? Vad komma skall? Har du ett svar så ge mig ett skall!

Nej, denna gång är jag inte vargen. Istället jag låter min kropp högt sväva,

fångar dina drömmar, ihop sammanvävda.

Jag är örnen på ständig jakt, skarpsynt, stark, alltid på vakt.

Jag lever, jag svävar, jag ger dig en dröm! Ta till den, förskjut den, lev den, bedöm!

Ni är jag. Jag är ni. Tillsammans är vi alltid vi!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s