ett stycke ur mitt manus:

”Inanna – en annan”

Anna la sig ned på sängen och lät blicken förlora sig in i den broderade natthimlen med alla sina glimrande stjärnor. En orm hade befriat sig ifrån väggen och kom nu väsande ringlandes upp för hennes ben, fortsatte in under hennes kjol, tryckte sig igenom linningen och smekte sig upp och la sig mellan hennes bröst. Ormen kändes sval och varm på samma gång. Den rullade ihop sig och gick in i drömmarnas värld tillsammans med Anna:

Anna var naken och klafsade runt i ett rött hav som täckte henne upp till knäna. Hennes kropp var nersmetad av den röda vätskan. En söt, järnlik doft trängde in igenom hennes näsborrar. Hon kände en oro som stegrade sig till panik. Hon visste inte var hon var. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon såg bara rött, rött, rött. Det var rött ut mot horisonten i alla riktningar oavsett vilket håll hon vände sig mot. Himlen skimrade i glödande rött, men där fanns ingen sol. Hon var helt ensam. Hon försökte springa i det röda, tjocka vattnet men det var tungt. Hon hörde hur hon ropade ett namn, ett namn, vilket namn? Hon kunde inte höra namnet. Hennes ansikte var vänt bortåt. Anna visste att det var hon själv som försökte springa bort eller emot någonting men hon kunde inte höra namnet hon ropade! Hon kände hur paniken förvandlades till en förtvivlan som spreds i den späda lilla kroppen som försökte springa så fort hon kunde. Så plötsligt snubblar hon över något och får in den röda vätskan i munnen. Blod, det är blod, sött och klibbigt. Hon famlar efter det hon snubblat över och känner att det är en kropp. Hon tar i med alla sina krafter för att lyfta upp kroppen. Och hon lyckas. Hon får syn på ett ansikte som hon försöker kleta bort allt blod ifrån. Hon smetar bort det så gott hon kan. Så ser hon vem det är och hon skriker, skriker, fullkomligen vrålar ut sin sorg. Hon skriker återigen samma namn.