Porträttet: 2:a-klassaren

AuraAngel 2

Jag vickar som bildlärare i en 2:a-klassare för första gången. De har redan blivit tilldelade en uppgift som de hunnit påbörja då jag kommer in i klassen. De flesta sitter i sina bänkar och ritar figurer, några går omkring. Alla ritar under samma tema; 4 olika figurer som ska bli pappersdockor till ett teaterstycke som de hittat på och skrivit manus till. Jag går runt och småpratar med alla, en efter en, frågar, berömmer, uppmuntrar. Jag kommer fram till en pojke. Jag känner in honom och hans energi. Han är speciell. Han är aktiv i sin kropp och i sitt sinne, sensibel. Han rör sig hela tiden, är i ständig rörelse. Jag frågar, han berättar samtidigt som han fortsätter med sitt ritande. Så tittar han hastigt upp och frågar: Vem är du? Han sveper med blicken runt mig, runt mitt huvud, han tittar mig inte in i ögonen. – Jaaa, vem är jag? frågar jag både mig själv och honom.  – Jag heter Ulrika. Ser du vem jag är? Ser du mina färger? – Ja, det gör jag, svarar han. Han fortsätter att rita. – Så vilka färger har jag då? Han slänger bakåt med huvudet som riktas mot en assistent i rummet. – Du är inte som han, säger pojken. – Hur är han då? – Han är mörk… svart! Du är ljus, vit! Han tittar snabbt upp på mig, sveper med blicken runt mitt huvud. Jag känner en stigande värme för den här pojken, en kärlek, en samhörighet. Jag sitter på huk och har en kolsvart, stickad polotröja på mig. Mitt mörka, brunröda år är som vanligt uppsatt i en stor, yvig, lockig tofs på huvudet. Han ser min aura. – Du ser allas färger, säger jag.  Mmmmm… – Pratar du med någon om det? – Nej det gör jag inte, svarar han. – Gör det! säger jag. – Det är många som ser färger, auror, men vi pratar inte så mycket om det. Han gör en pratbubbla till häxan han ritat och blixtsnabbt skriver han 3 bokstäver, från höger till vänster, spegelvänt. – Oj, säger jag, vad står det där? – Ja, vad står det där? frågar han. – NAF, säger jag. – Och vad blir det åt andra hållet då? frågar han. – Jaaa, säger jag, inte ett så fint ord kanske. Skriver du alltid sådär? Skriv ditt namn en gång. Blixtsnabbt skriver han sitt namn, från höger till vänster, perfekta versaler, spegelvänt! Flickan i bänken bredvid säger: – Sådär gör han inte alltid! Bara ibland. Jag skulle vilja prata mer med pojken men lektionen är slut och alla barnen rafsar ihop och undan sina saker och springer ut på rast.

För länge sen träffade jag en kvinna på en middag som studerade till läkare. Hon berättade att alla barn föds med förmågan att se auror. Men att förmågan försvinner oftast då barnen börjar i skolan. Då tvingas barnen in i ett sätt att tänka och förhålla sig till sin omvärld där rådande normer styr och i den världen ingår inte auror. Så förmågan avtar och försvinner. Om man inte underhåller den/pratar om den. Det hade hon gjort med båda sina döttrar. Jag blev ivrig och frågade om inte döttrarna, som var med på middagen, kunde berätta för oss alla runt bordet om våra auror. Döttrarna berättade för var och en vilken färg de utstrålade och kvinnan berättade färgens betydelse. Jag och min dåvarande man hälsade strax därefter på min svägerska och passade då på att kolla om hennes ena son, som då var 7 år, kunde se våra auror. Jag ropade på honom och frågade om han såg färgen runt mig. Han tittade länge på mig. Så gick han tyst och bestämt ut ur rummet. Min svägerska blev eld och lågor och ropade tillbaka honom och bad honom berätta om han såg någon färg runt mig. Då lyste han upp och sa: – Hon är ljuuuus, ljuuuuus… som lampan! Så pekade han på en lampa. Då frågade svägerskan vilken färg min exman hade. Han pekade på min exman. – Han är bruuuun! utropade han. – Och din bror då? – Han är rööööd! Han är jäääättterööööd! skrattade han. Svägerskan var ljusblå och hennes man var brun.

Jag ser också auror, jag ser färg och form. Men jag ser dem inte hela tiden. För att se dem måste jag slappna av, vara totalt avslappnad och släppa mig själv och mina surrande tankar. Jag ställer in mig på personen vars aura jag vill se och fokuserar med mina känslor, jag öppnar upp mig och suddar ut mina fysiska konturer. Då börjar en slags kärleksström att röra sig mellan mig och den andra och då framträder auran klart och tydligt.

Barn är öppna i sina sinnen, de fantiserar och har ännu inte låsts fast i hur man ska vara, ska tänka, ska göra. De bara är, de är oförstörda och de känner in dig, tydligt, hur öppen eller stängd du är. De ser rakt igenom dig. Och de vågar ställa frågor. De vågar vara öppna, sårbara och de känner tillit. Vad gör vi med det? Vet alla om det? Om alla visste om det, skulle vi göra annorlunda då? Skulle vi möta våra barn på ett annat sätt då? Skulle skolan se annorlunda ut då? Skulle världen se annorlunda ut då?

 Nästa gång du möter ett barn, ett barn som inte börjat skolan, känn in och se hur barnet tittar på dig.

hjärtan 2

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s