Familjen Hagéus Schmidt befann sig på en efterlängtad semester i paradiset Thailand. Egentligen hade de biljetter som skulle föra dem hem på julaftonen, men de hade ju sådan ”tur” att de fick resan ombokad så att de istället skulle åka hem den 26:e december. Därmed var alla nöjda och glada. Ödets ironi. Minst sagt. Väskorna var packade. Barnen Julius, Gösta och Karin skulle ta ett sista dopp, pappa Bertil var krasslig och tog igen sig i deras bungalow och mamma Ann njöt av en sista massage – innan hemresan.

– Vattnet är så konstigt, mamma.

– Vad häftigt, hämta kameran.

– Vilket konstigt berg det är där ute i vattnet.

Sa dom, tänkte dom, gjorde dom. Sedan gick allt så snabbt så att knappt elefanterna hann undan fast deras intuition hade sagt dem att fly. Människor hängde som klasar runt palmer, vattnet var som en smutsig gröt, några kom upp efter otäcka kallsupar. Andra inte.

– Var är Gösta? Har ni sett Gösta? Var är han?

Min son, min son, min son… Och i ett givet ögonblick förstår man att allt är förbi. I det ögonblicket går något sönder. Det som inte fick hända har hänt.

– Gösta är död.

Texten står på baksidan på boken som Ann, min älskade, allra finaste bästis sedan 40 år tillbaka, har skrivit. Vi träffades i fjärde klass och sedan dess har vi varit de allra bästa vänner och följt varandra i vått, i torrt, i lek, i allvar, sorg som glädje, vi har skrattat, gråtit, festat, supit, glammat, gapat, ”gjort slut”/haft våra dispyter och kortvariga skilsmässor, för älskar man någon med hela sitt hjärta så hittar man alltid tillbaka till varandra, och det har vi gjort! Kittet blir starkare och kletigare… Och som vi diskuterar !!! – om allt men mest om mänskliga värden och rättigheter, fullblodsfeminister som vi är, självklart!!! som levandes i ett patriarkat! Det finns mycket att förbättra, förändra för att livet ska bli än härligare att leva. För Ann älskar livet! Trots att saknaden efter älskade, vackre Gösta gör sig smärtsamt påmind praktiskt taget varje dag. Att han, Gösta, som redan hade så många idéer o tankar om livet inte fick fortsätta leva. Om det skriver Ann på ett känslovibrerande och engagerande sätt. Hennes längtan, sorg och smärta hugger i mig och jag gråter för henne och för Gösta, för att de inte fick leva fler år tillsammans i detta jordeliv. Nu, om några veckor, lanseras den engelska versionen i New York. Jag önskar dig all lycka och att många kommer att läsa: