!!!hip, hip, hurra – det är din daaaa’!!!

Jag skulle fylla 10 år och hade, på eget initiativ, börjat fjärde klass i Franska skolan. Jag ville lära mig franska för jag var djupt förälskad i en marockansk kille som hette/heter Hakim. Och när han pratade med sina båda bröder så var det just på franska. Jag ville sååå gärna förstå och självklart kunna prata med Hakim på ”hans” språk. Så en dag spatserade jag målmedvetet hem till mamma och sa att: Jag vill lära mig franska!

Höstterminen hade varit igång några veckor då hon, Ann, en dag kom in i klassrummet. Med glimten i ögat, busigt småplirande satte hon sig längst bak. Det dröjde några månader innan vi fann varandra men då hakade vi oss fast ordentligt i varandra, och på den vägen är det!! Helleluja! I vått och i torrt, i sorg, i glädje, i Sverige, i Italien. Vi har skrattat, festat, supit, rökt, gråtit men mest av allt har vi diskuterat!!! Allt!!! Om hur vi och andra förhåller sig till oss och varandra, mänskliga värden, orättvisor, det rådande patriarkatet, om feminism. För båda är vi självklart fullblodsfeminister! Och det hoppas vi att alla kvinnor är! Vi vill förändring! Vi vill jämställdhet! Vi har upptäckt, levt och lever fortfarande livet. Vi kommer aldrig överge varandra! Vårt kitt är för starkt. Jag älskar verkligen denna underbara, starka, vackra, kloka, tokroliga kvinna som inte fattat att det är 52 år hon fyller idag. För vilken 52-åring håller på och gör ”flickisar”, rondater, bak- och framåtvolter, går ner i spagat??? Och vilken 52-åring påbörjar en ny karriär som clown??? Jooo, min bästis Ann! ”Annity” heter hennes clownföretag! Googla på det ni, och anlita henne! För ett gott skratt förlänger livet! Det har hon insett för länge sedan men… ibland kan skrattet komma på avvägar… då när sorgen gör sig påmind och lägger sig som ett järnband över hennes bröst och trycker sig in i hennes hjärta. Då minnet av hennes döde son Gösta tränger sig upp. Då brister fördämningarna och saknaden väller fram. Varför? Varför? Jaaa…??? Ann lever på ändå, trots saknaden och sorgen efter underbare, vackre, livsglade, lille Gösta och om det skriver hon i sin bok: ”Att leva på ändå: om sorgen efter mitt älskade barn” som utkom 2009. Om några veckor åker hon till New York där den engelska versionen lanseras ”To live on anyway”.

Jag önskar dig all lycka min älskade väninna! Må du vinna många läsare och nya kärleksfulla vänner!

(Jag refererar boken under boktips.)