I ensamheten ska vi ge akt på våra tankar,

i familjelivet vårt lynne

och i sällskapslivet våra tungor.

Malin, 13 år, 3 halvsyskon, sambo med mamma & pappa.

Malin bor hemma med sina föräldrar och för henne betyder kompisarna väldigt mycket. Hon är sällan ensam och vid de få tillfällen som hon är det har hon valt det själv.

 Ensamhet för mig innebär att man är sorgsen. Att man inte har några vänner, inga äkta vänner. Jag kan känna mig ensam ibland då jag har bråkat med en kompis. Visst, jag har min familj men just i det ögonblicket så känns det som om familjen inte betyder lika mycket. När jag är osams med en kompis känns det som om att ingenting annat räknas. Det händer inte så ofta men när det händer då är det något allvarligt. Det kan börja med en småsak som blir till något stort. Så kommer man på nya saker, man blir irriterad och just då känns det ensamt. Jag blir arg och ledsen och helst av allt vill jag bara prata ordentligt med personen ifråga för att det ska bli bra igen. Det kan gå några dagar men till slut så känner man att man inte klarar sig utan den andre. Och kompisen känner detsamma. Om det är en nära kompis. Och då löser det sig.

Hur löste det sig för dig då?

Hon ringde upp… och då kan man vara tyst i telefonen. Det kan man inte på samma sätt i verkligheten.

 Är det lättare att vara tyst i telefonen än att vara tyst tillsammans med kompisen?

Ja, för om man tröttnar kan man lägga på. Det är inte samma sak som när man sitter öga mot öga.

 Ensamhet kan vara bra också. Som när man vill sitta ned i sitt rum och bara vara helt ensam. Vara utan sina föräldrar. Eller när man är tillsammans med en kompis. Ensam med en annan kan man ju också vara. Vara ifrån alla andra och bara sitta ned med den personen och prata. Då kan jag känna mig ensam med den personen. Vi är ensamma tillsammans.

 Hur är det?

Då tänker jag inte på allt annat runt omkring. Vi sitter och pratar med varandra eller så sitter vi tysta. Och det känns skönt. Att bara vara. Men om jag vill vara ensam själv så har det en anledning. Det kan vara att jag är osams med en familjemedlem eller en kompis och då vill jag bli lämnad ifred. Men jag är sällan ensam. Jag trivs att vara ibland människor.

 Känner du någon som är ensam?

Inte känner direkt men jag ser ju de i skolan som ofta går ensamma, som sitter ensamma.

 Vad gör du då?

Säger hej, om den inte går i min klass. Om den går i min klass brukar jag sätta mig bredvid honom eller henne. Det finns en tjej i min klass som brukar gå ensam. Henne sätter jag mig bredvid. Jag tror att hon inte hittat någon som hon uppskattar att vara tillsammans med.

 Jag tror inte att någon mår bra av att vara ensam jämt. Man söker sig till människor. Det gör i alla fall jag. Jag tror att de som är ensamma saknar någon.

 

  Andra klass

 Jag gick i andra klass och var sååå ledsen: ledsen på morgonen, ledsen på dagen och ledsen på kvällen. Jag kände mig tom, övergiven och fruktansvärt ensam. Min fröken hade kallat mamma till ett möte. Hon tyckte att jag som alltid annars sken som en sol, skrattade och log, hade blivit så tyst, att jag verkade vara så ledsen. Hon undrade om något drastiskt nyligen hade hänt. Nej, svarade mamma, absolut inget utöver det normala. Min fröken bad då min mamma gå och köpa papper och färger till mig så att jag kunde få måla och på så sätt kanske bli lite gladare igen. Hon visste hur mycket jag älskade att teckna och måla. Direkt efter mötet gick mamma och jag till Gamla stans färghandel. Som jag älskade doften i den butiken. Jag kan förnimma den än idag då jag sluter mina ögon och frammanar bilden av alla färgburkar som stod på hyllorna. Där fick jag välja ibland alla färger vilka jag ville ha. Efteråt gick vi på ”kondis”. Där fick jag också välja. Välja mellan alla bakelser, tårtbitar, kakor och bullar. Det kändes underbart att sitta där på kondis med färger och papper i en påse. Underbart att få vara tillsammans med mamma. För det var det jag innerst inne ville. Vara tillsammans bara hon och jag, inga syskon, ingen annan. Då var jag inte längre ensam.