Det är sommar. Solen skiner, det är varmt och skönt. Jag och min dåvarande kärlek befinner oss på Skoklosters medeltidsmarknad. Vi ingår i Enhörningens “lajvläger” där alla som deltar har sina förutbestämda roller. Vi är smeder. En ung kvinna far omkring som en slags älva, eller kanske hon är en fattig tiggerska. Vi simulerar världen tillsammans med alla andra deltagare i en slags medeltid, som det tedde sig för många, långa år sedan. Den unga kvinnan/älvan/tiggerskan har ett attribut, kanske närmare en följeslagare, som följer henne varhelst hon rör sig. Hon har bundit ett snöre kring halsen på en svart liten kattunge som inte kan göra något annat än att följa med tiggerskan varthelst hon väljer att röra sig. Den lilla kattungen är mager, väldigt mycket mager till och med. Jag undrar hur gammal hon är? Har hon fått någon mat? Är hon kanske hungrig? Kattungen ser mer än hungrig ut. Jag fixar fram lite mat. Den äter. Det hänger en lapp runt hennes hals där det står 5:-. Den svarta kattungen är till salu för fem kronor. Jag säger till min kärlek att kattungen är till salu för fem kronor. Ja, svarar han, en krona för varje ben inklusive svansen. Det är så det ska vara med en svart katt. Jag säger att jag vill köpa den svarta katten. Den ser ut att behöva någon som tar hand om den. Jag frågar älvan/tiggerskan om jag får köpa katten. Självklart säger hon. Vad heter den frågar jag. Tarzan, svarar hon. Är den en hane? Vet inte, den heter Tarzan. Jag köper Tarzan för fem kronor, med snöret och lappen runt halsen. Tarzan blir min. Det visar sig att Tarzan är en hona. För mig är Tarzan ett namn på en hane så jag döper om henne till Tarza. Under följande 17 år är Tarza min, endast min. En så kallad ensamkatt. Hon väljer mitt sällskap framför andras. Hon skyndar undan då främlingar besöker oss, hon kommer inte överens med vår hund, hon är inte något större sällskap till våra barn. Men hon njuter i fulla drag då hon får vara ensam tillsammans med mig. Då spinner hon och vill gärna sitta/ligga i mitt knä, länge, länge. Då kylan närmar sig håller hon sig utomhus. Hon vill inte dela den varma inomhusvärmen tillsammans med familjen inkluderat vår hund. Hon väljer att hålla sig utomhus men hon hittar hem till värmen hos andra; i stall, i ladugårdar, på andra ställen som hon själv väljer. Hennes revir är stort. Hon lever och överlever, gång efter gång, vinter efter vinter. Vid ett tillfälle besöker jag en familj som berättar om att en katt bestämt sig för att bo hos dem. Jag hade då trott att Tarza var förlorad, med största sannolikhet död, tagen av räven eller något annat. Glädjen uppstår då jag förstår att det är min älsklingskatt som valt att bosätta sig hos dem. Jag tar hem Tarza som väljer att stanna så länge hon inte störs av vår hunds närvaro. Tarza störs och väljer att hitta ett nytt ställe för sin sinnesro. Tiden går och en dag blir jag uppringd av någon som undrar över… Ja men visst det är Tarza. Jag åker dit. Tarza har varit med om något. Hon har ont, svårt att gå, förmodligen sitter smärtan i ryggen. Har hon blivit överkörd? Har någon sparkat henne? Jag vet inte, ingen vet och då spelar det ingen roll. Jag har funnit henne, hon kommer hem till mig igen. Tarza är hos mig igen, hemma. Jag väljer att inte ta henne till någon veterinär. Hon läker sig själv min underbara lilla katta.

Den här gången väljer hon att stanna kvar. Åren går. Hon kommer okay överens med vår hund Maya, även fast hon tycker det är bättre/bäst då det bara är hon och jag tillsammans utan några andra. Hon tycker till och med att mina barn “stör” vår tillvaro. Vid sexton års ålder visar Tarza tecken på senilitet. Hon “glömmer” att hon just ätit och undrar varför det inte är mat i skålen fast hon en minut tidigare slickat i sig hela innehållet med en glupande aptit. Helt plötsligt så ser jag henne stirra rakt in i en vägg. Undrar i mitt stilla sinne om hon sitter och kontemplerar, kanske filosoferar eller miditerar. Så vandrar hon vidare runt lite planlöst för att återvända till den tomma matskålen. Cheee? Hon börjar vräka i sig maten. Det går fort, alldeles för fort. Så går det någon minut. Så hör jag hur hon spyr upp allt hon satt i sig i raketfart. Jag torkar upp. Jag börjar ge henne små, mycket små portioner med mat. En dag förstår jag att hon är ser dåligt. Jag följer hennes rörelser, hennes promenad och förstår hur illa hon ser. Hon använder sina morrhår och förstår att flyta sig när de tar emot ett föremål. Någon vecka senare är jag införstådd med att hon praktiskt taget är blind. Tarza är nu 17 år. Jag tänker: ja…vad tänker jag? Tarza min älskade lilla gumma, du har nu genomlevt sjutton år, tillsammans med och åtskild mig. Du har knallat på jorden i hela sjutton år. Det verkar som om du kanske skulle må bättre av ett liv bortom jordelivet. Det känns som om jag sitter med en osynlig makt i mina händer. Ska jag hjälpa henne över till den andra sidan. Ska jag ta livet av henne? Ska jag mörda henne? Jag börjar ringa runt för att höra om någon kan hjälpa mig med… att hjälpa henne. Jag har beslutat mig för att hjälpa henne över till den andra sidan och jag får i min tur hjälp med det. På väg med Tarza i bilen känner jag hur fruktansvärt det är att ha makten att avsluta någon annans liv. Hur känner alla de soldater som skjuter ihjäl sina medmänniskor som de ser som fiender i krig? Hur känner en mördare alldeles innan hen brutalt tar livet av daga på någon annan? Tankarna och känslorna far omkring och tar de mest märkliga uttryck. Jag känner mig till slut övertygad om att jag fattat rätt beslut. Den 20:e oktober 2017 klockan 10.45 avslutar jag Tarzas jordeliv. Jag väljer att begrava hennes vackra, svarta kropp i närheten av mitt hem, under stenar så att inget djur kan gräva upp henne, under mossa så att det inte syns att någon grävt en grav. Jag plockar de sista blommorna som blommar i min trädgård och smyckar hennes grav där hennes ande fortfarande svävar. Jag ber henne att lämna mig för att förevigas i intet. Tarzan är inte längre här. R.I.P.