Möte med björn.
Jag satt i bilen på väg hem. Solen sken ifrån en klarblå himmel en sen eftermiddag i slutet av augusti. Klockan var väl runt halv sex. Jag kände helt plötsligt lust och längtan efter en lång promenad över Bispberg. Jag tänkte att jag skulle börja gå upp till höjden över byn Klacken och sedan försätta till utkikstornet vid Stora Klacken. Mmmm, det skulle bli en riktigt långt och bra promenad det, tänkte jag. Cirka 6 km. Det skulle bli skönt att röra på dödköttet och få upp lite av det gamla flåset igen. Solen värmde fortfarande skönt och det var fullkomligt vindstilla. Jag hittade ett gäng fina stenar i början på grusvägen som jag la i en hög vid kanten för att hämta upp på nervägen. Det är så kul att hitta stenar modell större som liksom pockar på min uppmärksamhet. Jag ser i princip direkt vad jag vill få fram ur stenen som skrattar tyst till svar att “det blir säkert bra!” Med lätta steg och lätt sinne kom jag upp till stenröset uppe på Klacken. Fin stenhög människorna föst ihop. Nästan som en båk, ett sjömärke, långt ifrån havet. Jag utförde en spontan och vacker ceremoni i min ensamhet och la en sten näst högst upp på toppen. Nöjd och glad i hågen fortsatte jag för att påbörja vandringen neråt i dalen. Så hör jag plötsligt ett ljud. Ett konstigt ljud ifrån någonting nedanför mig i dalen. Jag stannar till. Det är knäpp tyst. Så hör jag det igen. Något som liksom dunkar till på ett mycket märkligt sätt. Är det steg? nog är det steg va? Ja, det är steg. Och det låter och känns som att det är tunga steg. Så hör jag ett flåsande. Jag rör mig så att det hörs ljudligt. Då blir det tyst. Jag tänker så att det knakar i skallen, vad kan det vara? Jag ser ingenting då skogen är för tät. Jag smyger för att lyckas se något. Så hör jag flåsandet och stegen igen som kommer närmare mig. Shit tänker jag, det måste vara en björn. Vad ska jag göra nu då? Ensam här ute i skogen. Och utan mobil dessutom! Jag hade inte mött en levande själ, tror inte jag hade hört en fågel ens. Tankarna skruvar upp en enorm hastighet i skallen. Ska jag klättra upp i ett träd? Ser jag något klätterträd? Nej. Ska jag gömma mig? Vardå? Ska jag springa tillbaka till bilen? Alldeles för långt och min kondis är för kass! Vaaaad ska jag gööööra? Jag springer med tusen tankar i skallen tillbaka upp till röset. Flåsar som en blåsbälg och känner mig rätt så rädd om jag ska vara fullkomligt ärlig. Och det är jag ju, ärlig alltså. Ljuden kommer närmare och jag ser fortfarande nada, niente, ingenting. Jaha ja, hinner jag tänka, undrar just hur hungrig den kan vara? Undrar om den kommer anfalla? Undrar hur den i sådana fall kommer anfalla? Undrar hur det kommer att kännas? Undrar vilken del den kommer att börja med? Kommer det att gå fort? Kanske jag redan nu ska kasta mig utför stupet? Vilka absurda tankar som rusar runt i hjärnan. Fram och tillbaka, repeat, fast forward, fast back. Vilken hjärnenergi, fullkomlig överhettning. Att möta björn ensam i skogen är nog bland det enda jag varit rädd för och nu händer det. Shit! Det händer på riktigt!! Aaaaa! Jag gömmer mig bakom en stor sten och ljuden är nu mycket, mycket nära. Jag höjer långsamt huvudet och där, cirka 10 meter ovanför mig ser jag det som orsakat ljuden…hahaha…sååååå pinsamt!!! En kille! Där är en kille som flåsande kommer bärande på sin mountainbike. Jag skrattar högt och ohejdat av lättnad. Han tittar förvånat på mig. Heeej, skrattar jag. Jag blev skiträdd! Jag trodde du var en björn! Han ler stort. Det är jag också, svarar han. Hahaha, skrattar jag. En björn på mountainbike, hahaha. Jag nästan kiknar av skrattande lättnad. Just det, säger han. En björn på mountainbike. Jag heter Björn! Jag skrattar ännu vildare och kan knappt stå på benen. Han tittar ännu mer förvånat på mig och säger: Ta det bara lugnt. Sätt dig ett tag och andas. Så cyklar han helt sonika iväg. Jag fortsätter skratta och känner mig bara såååå löjlig. Men nu vet jag i alla fall hur jag skulle reagera om jag mötte en björn i skogen. Och vet ni, jag är inte speciellt stolt över min reaktion och mitt agerande. Det var lite lätt hysteriskt tycker och tänker jag där i min ensamhet i skogen. Jag återupptar promenaden och påbörjar återigen min nedstigning i dalen. Jag tänker på mig själv och det nyss inträffade. Jag skrattar och småler om vartannat och tänker att jisses som jag speedade upp mig genom mina förvirrade tankar. Hur mycket mina tankar får spel på mina känslor som leder till mitt agerande. Nej, nästa gång, eller rättare sagt den gång jag kommer att möta en riktig brunbjörn tänker jag vara lite coolare. Jag trallar vidare och titta, där, på stigen ligger det bajs… närmare bestämt björnbajs!!! En annan har ju varit Mullefröken x antal år tillbaka i tiden, då barnen var små. Så jag vet. Det ääär björnbajs. Jag känner mig aningens trött på mig själv och uppmanar mig till lugn. Ta det bara lugnt. Ingen björn i sikte. Jag fortsätter. Jag har just påbörjat min stigning upp ur dalen då jag i den totala tystnaden hör ett ljud. Inte samma ljud som förut. Det här är ett tystare ljud. Det prasslar mer. Som när någon rör sig lätt genom prasslande blåbär- & lingonris. Jag stannar, står helt stilla. Jag ser ingenting. Det är bara det prasslande ljudet som hörs annars är det knäpp tyst. Där, där kommer den. En björn. Jag känner hur jag fullkomligen stelnar till och blir som gelé i kroppen, samtidigt. Det känns som att tiden stannar. Alla ljud blir klarare. Nästan som att jag hör myrornas steg över mossan. Det blir ljusare och allt det gröna; träd, buskar, gräs, ris… allt grönt blir tusen gånger grönare. Himlen känns närmare och solen varmare. Allt, precis allt, blir mycket, kolossalt mycket mer. Jag tänker inte. Jag har inte en endaste tanke i huvudet. Jag bara känner. Och jag är inte rädd. Jag bara sätter mig ner och tittar på björnen som har stannat. Hen tittar på mig. Så där är vi ensamma mitt i skogen, björnen och jag, och vi tittar på… nej vi ser in i varandra. Det är som om björnen sjunker in i mig och jag sjunker in i björnen. Som en slags sammansmältning. Jag känner björnens styrka, kraft, mod, trygghet och kärlek. Det känns som en evighet. Så släpper björnen mig med blicken och smyger vidare. Jag vet inte huuuuur länge jag satt kvar. När jag reste mig upp hörde jag inte ett ljud. Björnen var borta och jag kände mig först tom. Sedan fylldes jag med en glädje, en sällsam glädje, en mjuk kärlek, en kraft som om jag ville famna hela skogen. Jag kände mig så lätt så lätt, som att jag skulle kunna lätta ifrån marken precis som en heliumballong. Jag andades in och ut i kraftfulla andetag och kände mig såååå levande. Så in i bomben levande. Nu vet jag hur jag reagerar när jag möter en riktigt björn!