En solstrimma har letat sig in genom hålen i persiennen. Den värmer, hettar upp mitt ögonlock. Jag öppnar yrvaket mina ögon och ser, känner rakt in i evigheten. Jag hör, känner en röst; det är dags att komma ut ur bubblan, det är tid för att låta min knopp öppna sina kronblad för att slå ut i full blom, det är dags att visa alla mina färger. Det är min själ, min bästa vägledare som talar till mig. Jo, jag är som en blomma. Helt plötsligt vissnar jag, sjunker ner i jorden, omsluts av totalt mörker, vill stanna där i min ensamhet, vill vara i mina rötter i en återhämtning i vilken jag är befriad ifrån befallande tankar och påträngande känslor. Känner mig tom. Alla färger stannade kvar ovan jord. Längtar efter att slå ut i blom. Tror att det var sista gången. Tror att jag blivit förvisad in i mörkret för framtida evighet. Men den ihärdiga solstrålen letar sig ömsint fram till punkten på jorden under vilken jag ligger i dvala. Jag känner värmen, kärleken som ber mig stiga upp. Spränger min knopp, öppnar mina kronblad och slår ut i full blom. Visa din färgprakt! Visa din färgprakt! Solstrålen skiner och sprider ett leende på mina läppar, sprider sig vidare rakt in i min själ som tålmodigt väntar längst där inne i djupet av mitt hjärta. Jag känner en värmeexplosion som sprider det vita ljuset i stötar genom hela min kropp. Kärlekens tryckvågor spränger mig i bitar, går upp i atomer, in i evighetens intighet. Jag är allt. Jag är ingenting. Jag är den, jag är.