Jag ska hålla en föreläsning eller snarare ett samtal om “Gudomliga villkorslösa kärleksenergier” på Hälsomässan i Rättvik. En vän kommer för att lyssna och delta. Han har med sig två vänner. Jag tycker mig känna igen den ena vännen och säger det, jag undrar var vi mötts. Hon ser lite frågande på mig och tycker sig känna igen mig med. Vi kommer då och där inte fram till när, var eller hur vi stött på varandra tidigare. Samtalet sätts igång och hon tycker och känner mycket inför ämnet. Vid ett tillfälle vill jag demonstrera hur vi kan påverkas positivt av en lång kram, att oxytocin frisätts, att vi ökar samvaron genom att komma varandra närmare. Jag väljer att krama henne. I vårt famntag känner jag igen känslan. Jag har kramat henne förr. Jag har stått henne nära, någon gång. Samtalet fortsätter, tar slut och publiken skingras.

Tiden går och på något sätt blir vi vänner på Facebook. Piiia heter hon, med tre i:n och på Facebook ser det ut som att en liten vinge fladdrar över tre stolpar. Jag undrar i mitt stilla sinne varför tre i:n? En dag delar hon i sin status att hon gått in i ett förhållande. Jag gratulerar. Någon dag efter får jag ett iMessage i vilket hon skriver att en nära vän till henne med diagnosen bipolär tagit livet av sig samma dag som hon blev utskriven ifrån psykiatriska avdelningen i Norrköping. Nu ordnar Piiia ett event/en manifestation under vilken hon vill hedra sin bortgångna vän Leah: “KärLek för Leah & Mot Psykiatrin”, den 26 november kl. 11.00-11.30. Hon vill att manifestationen ska äga rum på Sergels Torg. Det dundrar in en massa frågor, funderingar, hjärtan, vackra och ledsna symboler. Jag känner att jag vill medverka men kommer inte kunna åka till Sergels Torg. Så skriver hon plötsligt att hon själv är inlagd på psyket i Säter och att hon måste bli utskriven om hon ska kunna delta. Meddelanden dundrar på. Så ändrar Piiia sig och meddelar att manifestationen kommer köras utanför Säters mentalsjukhus. Jag känner spontant att jag måste träffa Piiia. Jag åker till avdelningen, ringer på. Upprörda starka röster hörs där inifrån. En skötare öppnar, jag kliver in och där står 5 – 10 skötare utspridda och ser frågande ut, på mig och på Piiia som är otroligt förbannad. Vi går in i hennes rum. Hon är upprörd över att hon inte får vara upprörd, att hon inte får vara arg, att hon inte får visa sitt missnöje över att vara instängd. Hon har blivit LPT’ad (lagen om tvångsmässig psykvård) av en nära släkting. Piiia pratar på, nej, orden fullkomligt forsar ut genom hennes mun. Men inte osammanhängande. Hon berättar de mest fantastiska historier. Och där, i ögonblicket, får jag en dejà-vu-upplevelse. Där har jag varit förut, tillsammans med henne, precis där. Vi kramas. Det snurrar till. Jag säger det till henne samtidigt som hon säger samma sak till mig. “Det här har redan hänt”. Så ger hon mig en teckning. En teckning som jag sett förut, precis likadan. Hon har avbildat mig och sig själv, kramandes. Som om allt upprepas än en gång men i en annan tid. Jag känner igen henne. Hon är en som jag kallar för själasyster. Det är som att sätta en spegel mellan oss. Jag känner igen hennes historier som flödar fram. Piiia är med en psykologisk stämpel bipolär/manodepressiv och just i denna stund är hon manisk. Jag säger: “Piiia andas, bara andas ett tag, låt orden få vänta, försök varva ner.” Hon svarar: ”Snart, jag måste få prata nu.” Hon pratar på, jag hänger med. Till slut ber jag henne lägga sig ner och andas. Jag frågar om jag får ge henne lite massage, beröring. Hon svarar att det vill hon gärna men att det är förbjudet med fysisk beröring på avdelningen. Något inom mig går sönder. Är det någonting Piiia behöver nu så är det kramar och närhet. Vi skiter i förbudet och jag masserar mjukt. Piiia vill ut. Hon vill inte vara kvar i det kalla vita rummet. Hon säger att det är minsann inte hon som är galen utan de som vaktar henne/de som ska sköta om henne. De som ger henne lugnande så fort hon motsätter sig något, skrattar för högt, gråter hejdlöst, så fort hon blir förbannad. Och det blir man ofta här inne, förbannad, säger hon. Det finns ju inget annat att göra än att röka. Hon berättar att hon blivit bältad (fastspänd med remmar under tvång i en säng) ett tjugotal gånger sammanlagt. Inte den här gången, ännu. Piiia har varit inne på “psyk” ett flertal gånger. “Men jag är inte galen, jag är bara en känslomänniska med ovanligt starka känslor och det får man inte ha här i Sverige!” Hon hatar svenskarnas “lagomhet”, säger att hon inte hör hemma här och att hon vill åka till Finland. I Finland är psykvården mänskligare enligt Piiia. Jag håller med henne om att de/vi som har lite extra starka känslor, och som vi uttrycker, vi skrämmer många. Jag känner igen mig i mycket av det hon säger. Vi är lika men Piiia har tagit sig själv och sina känslor till en ytterlighet. “Jag är Piiia with three eyes, säger hon och pekar på sina båda ögon och det tredje ögat i pannan/det sjätte chakrat. (Det ögat som ser inåt och utåt, in till andra dimensioner/världar.) Hon har förstärkt sig själv så pass att hon har uppfattats av “någon” som “galen”. Därför har “någon” tyckt att hon ska få hjälp. Men vad är det för hjälp Piiia får? Vad är det för hjälp Piiia egentligen behöver?

Piiia berättar om sig själv då hon låg i moderlivet. Hon berättar om massor som har hänt henne under livets gång. Och det är mycket! Piiia har hunnit med en hel del och tillsammans med många olika slags människor. Piiia har många upplevelser och känslor som jag känner att hon skulle behöva dela med rätt person. Piiia är förtidspensionär, hon säger att hon är konstnär och älskar att uttrycka sig med ord, i färg och i form, i många olika material. Hon gillar dessutom skådespeleri. Hon säger att hon är levnadskonstnär. Jag håller med.
Piiia säger att psykvården bara ger henne piller så att hon ska lugna sig. Och är det inte det psykvården gör, tänker jag. Hur mycket vård/omvårdnad får Piiia och alla andra som klassificeras som psykiskt sjuka? Jag ser det mer som ett förvar där piller delas ut för att lugna, stilla, dämpa… Piiia säger att det skulle vara suveränt om hon kunde gå in i ett rum och bara skrika rent ut och samtidigt få slå hårt och hejdlöst på en boxkudde. Mmmm, tänker jag. Det skulle finnas många olika temarum att välja mellan; syrummet, vävrummet, pyssla-med-blommor-rummet, legorummet, målarrummet, musikrummet, dansrummet, pusselrummet, vilorummet med daylightlampor, massagerummet, kramrummet, spelrummet…you name it, det är bara fantasin som sätter stopp. Jaaa, tänker jag. Varför finns det inte fler människor med rik fantasi där på psyket. “Det skulle bli alldeles för dyrt”, hör jag en röst som ringer i huvudet. Alltid samma slinga; “Det finns inte tillräckligt med resurser”. Nej men hur mycket kostar det inte med alla olyckliga, trasiga människor som inte hittar in till sig själva och därför inte kan sysselsätta sig på ett konstruktivt sätt som i sin tur skulle gagna oss alla i samhället. Jag tänker; vänd upp och ner på hela psykförvaret, skaka om ordentligt och bygg upp på nytt. En vård i vilken människor får möjlighet att hitta in till sig själva, där de får hjälp/blir guidade med att älska sig själva för precis den de är. Och att de sedan får komma ut i ett samhälle där alla, precis alla, blir respekterade, accepterade och älskade för den de är.

Dagen innan manifestationen åker jag och köper ballonger. Tio minuter senare messar Piiia en önskan om att jag köper ballonger. “Redan gjort” messar jag tillbaka och tänker; “två själar, en tanke”. Jag är den enda som kommer på manifestationen för att hedra Leah. Piiia kommer ut tillsammans med en vårdare fem i elva. I 35 minuter får vi manifestera. Piiia vill att vårdaren ska filma allt, vilket han gör. Vi hänger upp ballonger i julgranen, har en tyst minut och pratar sen in i kameran. Piiia berättar om Leah och hur hemskt det känns att hon tog sitt liv och att hon inte fick rätt hjälp. Jag berättar att jag har två vänner som mött exakt samma öde. Båda två var diagnosticerade bipolära, båda två tog sina liv efter att ha blivit utskrivna från “psyket”. Vi kramas och är fullkomligt överens om att det behövs sååå mycket mer kärlek, gemenskap och närhet i våra liv generellt och inom psykvården speciellt.

Jag googlar på ordet galen;
“1. som på ett sätt eller göra saker som inte anses normalt eller klokt, ofta på ett impulsivt sätt: Cykla ner för backen? Är du galen? 2. fel, tokig: Nu blev något galet. 3. (vardagligt, nedsättande) som är psykiskt sjuk: Hon blev galen under livets höst. 4. besatt av, förälskad, med betoning på de överväldigande känslorna: Han är visst helt galen i henne. Etymologi: Av fornsvenska galin, av fornnordiska galinn. Ursprungligen perfektparticip av gala i betydelsen “förhäxa genom trollsång” (“galder”). Jämför även gall och gäll och isländska galdur (“trollkonst”)

Ja, tänker jag, vem har bestämt vilket, vad och vilken som är normal? Det “normala” förändras också över tid, det som var onormalt igår är normalt idag. Det som är normalt hos oss är onormalt i ett annat land, exempelvis i Saudiarabien är det olaglig att vara homosexuell. Som om man skulle kunna styra någons känslor, kärlek och sexualitet genom en lag? Det är ju fullkomligt uppåt väggarna befängt. Men det är inte länge sen det vara detsamma hos oss i Sverige. Det knyter sig inom mig och skaver rejält då jag tänker på allt som är “normalt”/okay/rumsrent. Desto mer knyter det sig och skaver då jag tänker på alla som inte anses vara normala. Tänker på alla de som klassificeras som “avvikare”, alla de som får diagnoser, alla de som anses vara galna. Piiia anses vara galen, stundvis, då hon är i sitt maniska tillstånd. Hon har aldrig gjort någon illa ute i samhället. Men hon far illa inne på psyket. Vi måste förändra den psykiatriska vården. Och för att göra det så måste vi se alla individer för det som de egentligen är: unika.